Sida 177
kartor till Sveriges sjöatlas, flera häften "principer i landskapsteckning", Akrells egna reskartor öfver Sverige m. m. vitna om den flit och skicklighet, hvarmed han fört sin grafstickel. Och dock se vi här endast frukten af "lediga stunders tidsfördrif", under hvilan från flerfaldiga tjänstebefattningar, hvilka ensamma skulle fullt upptagit en man af mindre arbetsdrift än Akrell. Inskrifven i landtmäterikontoret 1793, öfvergick han 1794 till kungl. fortifikationen och blef der 1795 officerskadett och den 1 februari 1796 konduktör. Som informationsofficer, adjutant, fortifikationsbefälhafvare på Vaxholm, Fredriksborg och Dalarö, deltagare i arbetena vid Trollhätte (gamla) kanal och slussverk, befästningsarbeten vid Stralsund m. m. var han under hela Gustaf IV Adolfs regering särdeles sysselsatt och tillvann sig redan nu det erkännande för duglighet och energi, som följde honom till hans död. Medlem af krigsvetenskapsakademien 1806, s. å. löjtnant vid den då upprättade fältmätningskåren, blef han 1807 kapten i armén och föreläste från detta år i tvänne decennier fortifikation vid krigsakademien på Carlberg. Den nya "sakernas ordning" ändrade intet i Akrells verksamhetsbana. 1812 major och ledamot af landtbruksakademiens statistiska klass, beordrades han vid arméns sammandragande om hösten samma år att vara öfveradjutant vid tredje arméfördelningens stab och förflyttades 1815 till tjenstgöring vid norra tyska arméns generalstab, då Karl Johan öfvertog befälet af denna här. I slagen vid Grossbeeren, Marzan, Dennewitz och Leipzig utmärkte han sig för tapperhet och hemförde från fälttåget öfverstelöjtnantsgrad, svärdsorden, wladimirsorden, tapperhetsmedaljen -- och en kula, som den 19 Oktober vid stormningen af Leipzig träffat honom i bröstet och sedan, lyckligt uttagen, följde honom till hans död, hängande vid hans pitschaft. Blessyren tvang honom emellertid att begära entledigande från generalstaben för att sköta helsan, under det armén gick hem för att tåga emot Norge, Ett besök vid Pyrmont gjorde dock tillfyllest, och han återvände snart till nya värf i fäderneslandet, för hvilket han nu ej mera skulle komma att kläda blodig skjorta. År 1819 upphöjd i adligt stånd, utan att ändra sitt "ofrälse"-namn (en förut adlad frände hade kallat sig af Acrel), fortsatte Akrell sina arbeten som informations- och ingeniörsofficer tills han, 1830 utnämd till öfverste i armén, blef
Källa: Project Runeberg ·