Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

det mig, att jag kanske alltför lättsinnigt valt mitt lefnadsyrke. Men på grund af ett karaktärsdrag, hvarifrån jag sedermera ytterst sällan afvikit, att ej ändra ett en gång fattadt beslut, svarade jag dock obetingadt ja. Till följd deraf uppvaktades krigsakademiens då varande guvernör, generalmajoren grefve Nils Cronstedt; min ansökan insändes, och jag erhöll tillsägelse att till inträdes-examens undergående i september månad samma år inställa mig vid Karlberg. Den lärokurs, som denna tid genomgicks vid krigsakademien, var betydligt underlägsen den under medlet af adertonhundratalet bestämda, likasom äfven de fordringar, hvilka då stäldes på officersaspiranter, i jemförelse med nutidens. Jag vågade derför hoppas att möjligen kunna vinna inträde i den tredje af de fyra klasser, hvaraf läroverket bestod, förskaffade mig uppsats på det kunskapsmått, som dertill erfordrades, och arbetade under våren och sommaren med den framgång på inlärandet deraf, att jag vid examen blef af samtlige lärarne insatt i tredje klassen -- en utmärkelse, som var ganska sällsynt. Min bestörtning blef derför så mycket större, då jag några dagar derefter underrättades, att jag, oaktadt mina med så mycket beröm godkända kunskaper, var på grund af närsynthet kasserad. Genom min gudfaders, excellensen Rosenblads bemedling erhölls dock en kunglig resolution, att jag skulle vid krigsakademien emottagas, och den 30 september 1818 gjorde jag derstädes mitt inträde.

Lefnadssättet vid Karlberg var för mig någonting ovant, men nyttigt. Jag hade hittills ständigt vistats i föräldrahemmet och behöfde nu komma ut ibland kamrater för att uppruskas. De trenne första månaderna hade jag dock svårt att rätt trifvas. Den så kallade pennalismen -- de lägre klassernas slafveri under de högre -- var då i sitt fulla flor och missbrukades ofta på ett oförsvarligt sätt. Allmänheten hade dock derom föga kännedom, emedan inom korpsen ingen förseelse strängare bestraffades, än hvad man benämnde sqvaller, hvaraf äfven följde, att aldrig någon af de yngre kadetterna vågade yppa den misshandling, för hvilken han var föremål. Som jag var nog lycklig att genast inträda i tredje klassen, det vill säga den befallande afdelningen, behöfde jag ej genomgå den svåra lydnadskursen. Deremot fick