Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

hufvudsakligt afseende. Det är sant, att jag derigenom mindre kunde roa mig än de flesta, som med späckad börs kasta sig in i förströelsernas hvirfvel, men ändamålet med resan var i första rummet att inhemta och lära -- i det andra endast att söka nöjen. Äfven de senare försummade jag emellertid icke, men deras antal och beskaffenhet måste dock rättas efter tillgångarne.

Efter att några dagar hafva bott på hotell, lyckades jag erhålla anvisning på en ansedd pension belägen nära "Rue de la paix", alltså i medelpunkten af Paris. För ett pris af 200 francs i månaden erhöll jag här, visserligen något högt uppe i rymden, ett vackert rum med två fönster samt ganska god kost och uppassning. Värdinnans egen bostad jemte matsal, förmak och ekonomirum var belägen i den 4:de, pensionärernas sofkamrar i den 5:te våningen. Men i Paris och med unga ben fäster man dervid föga afseende. Sällskapet i denna pension var af värdinnan omsorgsfullt valdt, och icke utan svårighet kunde man der vinna inträde. Det bestod af engelska och franska familjer. Alla voro bildade och angenäma. En f. d. major vid gardet, som genom revolutionen förlorat sin plats och nu var nödsakad att hålla sig dold undan folkets raseri, ådrog sig, jemte hans älskvärda hustru, från första början min uppmärksamhet. -- Våra gemensamma frukostar och middagar voro glada, aftonunderhållningarna i salongen lediga och angenäma. Man sysselsatte sig der med samtal och musik, någon gång med kortspel. Tre unga engelska damer bidrogo ej litet att lifva sinnesstämningen. Ibland dessa fans en, den 19-åriga Harriet Scott, som var en fullkomlig skönhet och som, hvar helst hon uppträdt, skulle, ej blott för sitt utseende men äfven för sitt älskvärda väsende, hafva ådragit sig en synnerlig uppmärksamhet. Naturligtvis utöfvade hon äfven på mig en viss dragningskraft och bidrog utan tvifvel icke så litet att hålla mig hemma i pensionssalongen. Jag var den ende unge karl, som å stället vunnit inträde, och jag lyckades snart att komma på god fot med hela sällskapet. Jag togs till skiljedomare vid de små meningsolikheter, som emellanåt uppstodo; och, då jag alltid afgaf mitt domslut utan afseende till person, kallades jag af de unga damerna: monsieur le juste. Med ett ord, vistandet i denna pension var rätt behagligt, och jag trifdes så väl, att jag der stannade under hela den tid jag qvarblef i Paris.