Sida 228
artilleriet Du Vigneau och Meyer. De mottogo mig alla med vänlighet. Den förstnämde hade till och med den godheten att för mig anordna en större middag, och i hans vagn företog jag angenäma utflykter i Berlins omgifningar. Genom dessa herrars bemedling gjorde jag bekantskap med en del af garnisonens officerare; jag besåg exercisen, besökte tyghus och kaserner samt intog flere gånger min middag i officersmesserna, alltid derstädes med artighet emottagen. Men det oaktadt kände jag aldrig der den verkliga trefnad, som städse gjort sig gällande vid umgänget med de sydtyska och sachsiska officerarne -- törhända derför att i den preussiska militärens sätt att vara redan då framskymtade ett visst öfversitteri, ett inre medvetande om egen öfverlägsenhet. Jag lyckades emellertid att temligen väl sätta mig in i alla militära förhållanden, framför allt i den förträffliga värnepligtsinrättningen, då tillämpad i intet annat land än Preussen.
Att för öfrigt staden Berlin med dess offentliga monument och dess i närheten genom konst tillvägabragta anläggningar vid Sans-souci, Glienicke, Charlottenburg med flere ställen togos i skärskådande, faller af sig sjelft. Men Berlin saknade vid denna tid ej blott en betydlig del af de monumentala bygnader, som numera gifva ett storartadt utseende åt det tyska rikets hufvudstad, utan äfven de täcka, i villastil uppförda förstäder, som de senare åren uppstått, synnerligen i närheten af Thiergarten. Det må derför ej förefalla besynnerligt, att det intryck, som jag hemförde af Preussens hufvudstad med dess breda, af sandstoft besvärade gator, icke var synnerligen angenämt.
På återväg till fäderneslandet tog jag vägen från Berlin till Greifswald. Denna resa var den förfärligaste jag någonsin gjort. Den så kallade postvagnen var bygd på stolpar utan alla fjedrar; vägen utgjordes för det mesta af "pflaster" -- en af grofva stenar sammansatt ojemn gata -- och hela tillställningen föreföll ytterst antiqvarisk. Man hade i Berlin sagt mig, att jag svårligen kunde färdas med denna lägenhet, men ingen annan utväg fans att komma till Greifswald, och jag beslöt derför att våga försöket. Detta lyckades visserligen, men qvarlemnade dock ett högst obehagligt minne. Utan sömn kastad af och an i vagnen och tvungen att oupphörligt stödja mig på händerna, för att icke skakas alldeles förderfvad, färdades jag 47 timmar i detta
Källa: Project Runeberg ·