Sida 242
subalternofficerare, von Printzencreutz och af Wirsén. Sedan allt detta skrifveri kl. 4 på morgonen afslutats, afsändes ilbud till den närmast boende underofficern med de order, som rörde honom och de begge subalternerne. Till fanjunkaren och de begge mest aflägsne underofficerarne afreste jag sjelf och återkom först på eftermiddagen till Bälsta, för att till majorsexpeditionen inrapportera mitt uppbrott, göra mig sjelf i ordning och hvila ut. Påföljande dag den 26 instälde jag mig vid Silfverdal, nyfiken att se, huru detta försök till snabb samling skulle lyckas, emedan de mest aflägsna dragonerna hade 6 1/2 mil att marschera. Det var derför ett vackert bevis på folkets hurtighet och disciplin, att jag 34 timmar efter det befallning derom kommit mig tillhanda hade en sqvadron, spridd på en yta af 7 mils längd och 5 mils bredd, samlad så nära hufvudstaden, att, om behofvet så fordrat, jag samma afton kunde hafva inryckt på ladugårdsgärdet. Nu lät jag dermed anstå till påföljande morgon, för att efterse skoningen, putsa hästarne och låta dem hvila ut.
Jag har måhända allt för vidlyftigt omtalat denna i sig sjelf föga vigtiga sak, men den ovanligt hastiga sammandragningen af en indelt sqvadron, hvars hästar, oskodda, gingo på bete, väckte på sin tid ej ringa uppmärksamhet och förskaffade mig smickrande loford af grefve Brahe och mina öfriga förmän.
Det var första gången jag sjelfständigt förde befäl, utan all kontroll af öfverordnade, och jag föresatte mig derför att göra denna kommendering för manskap och hästar så nyttig och så lärorik som möjligt. Alla aftnar inryckte en del af sqvadronen till hufvudstaden, någon gång, då allvarsamma oroligheter befarades, hela styrkan för att verkställa patrullering. Vid ett eller annat tillfälle helsades afdelningarna med stenkastning af de samlade pöbelhoparne, på hvilka man nödgades göra anlopp, då de, oaktadt förnyade tillsägelser, icke ville åtskiljas. För öfrigt hörde skälls- och glåpord till den dagliga eller rättare nattliga, undfägnaden, och det är väl möjligt, att i trängre gränder småpatruller någon gång läto häraf hänföra sig att utdela ett eller annat slag med sabeln, men i allmänhet intog manskapet en förvånande lugn hållning.
Tidningarna sökte dock efter bästa förmåga att gjuta olja på elden och kallade dragonerna, med anledning af hästarnes
Källa: Project Runeberg ·