Sida 243
färg, de svarta djeflarne. Det lyckades äfven att tillställa åtal inför slottsrätt, som dock icke ledde till någon påföljd, och vid hvilka tillfällen jag sjelf uppträdde såsom sqvadronsombud.
Äfven i andra afseenden bidrog denna garnisonstjenstgöring att utveckla manskapets intelligens och hurtighet. Jag lät ofta under de mörka och regniga nätterna blåsa till häst. Första gången och äfven den andra gick det temligen långsamt att utrycka, men på slutet och sedan folket vant sig att om aftonen så ordna sina persedlar, att de utan ljus kunde hastigt både påkläda sig sjelfva och sadla hästarne, var det en glädje att se, med hvilken snabbhet och ordning alla blefvo samlade, och detta oaktadt det fullständigaste mörker rådde i stallet och synnerligen i den magasinsbygnad, som begagnades till provisorisk kasern. Förmiddagarne öfvades enskild ridning efter mer och mer konstmessiga turer; och då hästarne voro vid god kraft, var det naturligt, att 5 till 6 veckor, på detta sätt använda, skulle mycket bidraga att fullkomna både folkets och hästarnes dressyr. Efter denna kommendering och under hela min återstående sqvadronchefstid förblef derför lifsqvadronen alla de andra afgjordt öfverlägsen i enskild ridning.
Den ene af sqvadronens officerare, underlöjtnant af Wirsén, hade nyligen vid kavalleriskolan i Saumur genomgått en kurs i lansfäktning och medhade det franska lansreglementet. Sedan jag från arméförrådet lyckats erhålla nödigt antal lansar, beslöt jag inöfva denna nya, inom svenska rytteriet hittills ej kända exercis. Manskapet inhemtade rätt mycken skicklighet att under enskild ridning handtera lansen. Men ännu hade jag ej, i anseende till det ständiga regnet, som nära nog förvandlat ladugårdsgärdet till ett träsk, kunnat företaga några öfningar i samlad sqvadron, då en dag solen sken upp, och jag beslöt att äfven på sådant sätt försöka det nya vapnet. På grund af markens slipprighet rörde jag mig med mycken försigtighet och i sakta takter på de högländare ställena och hade just gjort halt på Hakberget, då Karl Johan kom åkande. Att svänga upp, skyldra gevär och rida fram till den kungliga vagnen var ett ögonblicks verk. Konungen syntes intresserad af, såsom lansen då kallades, "vapnens drottning", och yttrade, under det han pekade åt borgen: "faites une attaque, mon ami!" Hastigt återvändande
Källa: Project Runeberg ·