Sida 267
i omedelbart sammanhang med chefsplatsens besättande; och sjelfve min gamle vän Silfverstolpe, ehuru angelägen att erhålla mig till sin närmaste man, uttalade det oaktadt sitt missnöje öfver, att man på sådant sätt betagit honom rättigheten att inkomma med förslag.
Under nu i fråga varande år 1844--1851 vistades min hustru, så ofta hon dertill var oförhindrad, sommarmånaderna hos sina föräldrar på Ferna, der äfven jag infann mig, då mina trägna sysselsättningar det medgåfvo. Vintrarne tillbragte vi i Stockholm och förde der, ehuru med hushållning och beräkning, ett för kamrater och vänner angenämt hus. I den stora verldens tillställningar deltogo vi äfven flitigt, och detta så mycket lättare, som de familjer, hvilka vid denna tid förde öppet hus, hvarken önskade eller fordrade några återbjudningar. De högst uppsatta embetsmännen, en del främmande makters sändebud och medlemmar af den rikare adeln hade vanligen mottagningar hvar eller hvarannan vecka, på förut bestämda dagar, vid hvilka alla deras umgängesvänner voro välkomna, och hvarvid man roade sig med dans, musik eller någon gång med sällskapsspektakel. Deremot voro de i vår tid så allmänna middagarne med deras öfverdåd i mat och dryck temligen sällsynta.
År 1845 företogo vi en resa till Ems. Bland minnena derifrån kan jag ej underlåta att nämna det lysande fyrverkeri, som konungen af Preussen under drottning Viktorias vistelse å det vackra slottet Stolzenfels lät till firande af hennes första besök i Rhentrakten afbränna från de många omgifvande höjderna och borgruinerna -- det praktfullaste jag i denna väg sett.
Vårt lif under alla dessa år var ganska angenämt. Den 3 oktober 1851 föddes till verlden vår enda dotter Anna.
Jag för min del åtnjöt under dessa år en ganska god helsa, med undantag endast af året 1851, då jag från slutet af februari till medlet af april var sängliggande af en allvarsam gastrisk feber, hvilket så mycket mera oroade mig, som jag deraf nödsakades att för någon tid öfvergifva mina då särdeles trägna göromål i statsutskottet. Vintern 1847 afled min forne chef och verklige vän samt nära anförvandt, generallöjtnanten friherre Hierta i Upsala. Jag ditreste genast för att vara enka och barn på ett eller annat sätt behjelplig samt insåg snart vid papperens
Källa: Project Runeberg ·