Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

utkomst föresväfvade mig, ehuru, endast flyktigt, under en kort tid af dessa, om jag så må kalla dem, beredelseår. Min svärfader föreslog mig år 1847 att antingen på arrende eller såsom förvaltare öfvertaga den betydliga egendomen Frötuna, som han nyligen efter sin svärmoder erhållit. En bosättning vid Frötuna var dock oförenlig med min tjenstgöring vid dragonkorpsen. Jag inledde derför underhandlingar om tjenstebyte med öfverstelöjtnanten vid lifregementets dragonkorps Löwenborg, men då denne icke syntes villig att deruppå ingå och jag ej heller var synnerligen hågad att sätta mig i beroende af min svärfader, förföllo snart alla dylika planer.

Min hustru, som visste, hvilka förhoppningar Karl Johan sjelf ingifvit mig, och som befarade, att de numera skulle vara tillintetgjorda, framstälde i detta afseende till mig en skriftlig förfrågan. Jag svarade henne derpå genom bref af den 11 juli 1844 i ordalag, hvilka, äfven om de kunnat vara bättre sammankomna, likväl så sant uttrycka mitt sätt att se den nya tiden an, att jag icke tvekar att här afskrifva dem: "Hvad fortkomst beträffar, är det en chimère, hvaraf jag fordom kunde låta mig bländas men som jag nu helt och hållet lemnat ur sigte. Vill man söka mig -- välan! då är jag färdig -- men att söka, dertill är jag numera för stolt. Du må derför ej tro, att jag är missbelåten med de förhållanden, som nu inträffat. Tvärtom! Jag anar allt godt för fäderneslandet af den ädle furste, som styr dess öden, endast jag får se beslutsamhet och kraft. Men den, som så kände, så älskade den gamle, kan ej nedstiga för att sälla sig till svärmen af lycksökare omkring den uppgångna solen; och dock har jag allt skäl tro, att äfven den blickar vänligt på mig."

I denna senare förmodan irrade jag mig ej. Konung Oskar visade mig verkligen ganska mycken välvilja. Kort efter min återkomst från Wien anmodade han mig att uppgöra och till honom personligen öfverlemna förslag till trupprörelsers införande vid rytteriet; och den 11 juni 1845 utnämde han mig till öfverstelöjtnant och förste major vid dragonkorpsen, samtidigt med förre öfverstelöjtnanten D. L. Silfverstolpes befordran till chef. Konungen sjelf var den förste, som derom underrättade mig, då han samma dag på eftermiddagen kom ut till Drottningholm. Denna utnämning väckte ett visst uppseende, derför att den skett