Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

och af tidningarna; och min svärfar, som derom erhållit flere bref från sina Stockholms vänner, med för mig mera välvilliga än tillförlitliga underrättelser, tillskref mig för att få veta, i hvad mån dessa voro riktiga. Jag svarade honom, såsom förhållandet var, att, om möjligen jag inom konseljen blifvit ett ögonblick ifrågasatt, sådant troligen numera icke vore händelsen; att alla dessa rykten voro fullkomligt ogrundade; att ingen framställning i detta hänseende, vare sig direkt eller indirekt, blifvit mig gjord, och att, om emot förmodan denna plats erbjödes mig, jag vore fast besluten att undanbedja mig densamma, emedan jag icke egde den enskilda förmögenhet, som ovilkorligen erfordrades för att kunna såsom sig bör på öfverståthållareplatsen uppträda. Allt detta prat förstummades sedermera innan kort, då vid årets slut öfverstelöjtnanten vid lifregementets husarkorps grefve Jakob Essen Hamilton blef till öfverståthållare utnämd.

Deremot dröjde det ej länge, förrän ett verkligt erbjudande i samma riktning blef mig gjordt. En eftermiddag under regementsmötet 1849 aflemnade nämligen en ordonnans ett bref från statsrådet J. F. Fåhræus, i hvilket han på konungens befallning anmodade mig att påföljande morgon besöka honom. Jag undrade mycket, hvad civilministern kunde vilja, men erinrade mig slutligen, att landshöfdingen och militärbefälhafvaren på Gotland, von Hohenhausen, nyligen aflidit, och drog deraf den slutsats, att man möjligen tänkte på mig vid platsens återbesättande. Hela natten vägde jag i mitt sinne alla de omständigheter, som talade för och emot antagandet af denna befattning. Gotland befann sig då i en vida mer afsöndrad ställning från det öfriga Sverige än nu. Ingen ordnad ångbåtsfart, ingen telegraf förenade denna ö med moderlandet. Postgången var så oregelbunden, att år 1844 man samtidigt hade erhållit underrättelse om Karl Johans död och hans sju veckor senare inträffade begrafning. I händelse af krig skulle ön hufvudsakligen vara öfverlemnad åt egna krafter och svårligen kunna försvaras. Och till denna aflägsna ort, detta obetydliga län, skulle jag bannlysa mig sjelf och min unga hustru! Nej, tusen gånger hellre förblifva hvad jag var! Med dessa tankar instälde jag mig hos Fåhræus, som ganska riktigt på konungens vägnar erbjöd mig den i fråga varande landshöfdingebeställningen. Han ville ingalunda godkänna