Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

skälen för min vägran och förklarade slutligen temligen snäft, att den, som ej ville mottaga hvad som erbjöds, ej heller hade annan befordran att framdeles vänta. Några dagar senare uppvaktade jag konungen, för att tacka för det visade förtroendet och bedja honom icke illa upptaga, att jag detsamma afböjt. Konungen tog saken vida lugnare än Fåhræus. Han var mycket välvilligt stämd, och, då nu högstdensamme sjelf tagit initiativet i afseende på Gotland, begagnade jag tillfället och anhöll att, derest landshöfdingen i Örebro, Bergensköld, hvilken man såsom pensionsmessig ansåg skola påföljande år afgå, verkligen komme att lemna sin befattning, hans majestät då täcktes hafva mig i åtanka vid detta läns återbesättande. Konungen upptog ej illa min framställning, men afgaf ej något bestämdt löfte. Emellertid afvaktade jag i lugn Bergenskölds afskedstagande, som likväl icke inträffade förr än många år senare, då oförmodadt en händelse inträffade, som gaf ny riktning åt min kommande verksamhet.

Landshöfdingen i Malmöhus län, grefve Fredrik Posse, tillbragte vintern 1848--49 i Stockholm, der vi ofta sammanträffade hos våra gemensamma vänner. Vid ett sådant tillfälle nämde Posse, att chefen för skånska dragonregementet grefve von Rosen vore pensionsberättigad och innan kort komme att taga afsked, samt uppmanade mig att söka detta regemente, helst han trodde sig veta, att, om jag så önskade, denna befordran stod mig öppen. Jag vägrade af många skäl att lyssna till hans framställning. Posse var envis och ordade om den förträffliga indelningen, regementets ypperliga hästar, m. m. Slutligen yttrade jag för att få slut på ämnet: "Bäste grefve! Låtom oss ej vidare tala om denna sak. Det fins i hela Skåne ingen plats, som jag skulle vilja mottaga, om icke möjligen den, som herr grefven sjelf innehar, om den vore ledig." Dervid blef det, och jag hade länge sedan glömt detta samtal, då jag den 25 december 1850 mottog ett bref från Posse, i hvilket han erinrade mig om detsamma och om det, kanske något förhastade yttrande, jag ett par år förut fält rörande landshöfdingebeställningen i Malmö. Han tillade, att han vore besluten att inom få veckor ingifva sin afskedsansökan, hvarom han nu ville i största förtroende underrätta mig, på det att, om, såsom han hoppades, jag önskade blifva hans efterträdare, jag måtte kunna i tid förbereda denna sak. Under