Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

uttalande af tacksamhet för den goda tanke, som Posse syntes för mig hysa, uppräknade jag dock i skrifvelse af den 31 december alla de skäl, som förmådde mig att icke uppträda såsom sökande till Malmöhus län, deribland äfven att jag redan anmält mig till erhållande af landshöfdingebefattningen i Örebro. Härom uppstod nu under januari månad 1851 en liflig brefvexling oss emellan. Posse framstälde alla Malmöhus läns företräden och sökte vederlägga alla mina farhågor att jag, såsom helt och hållet okänd i Skåne, skulle hafva svårt att komma till rätta med dess adel och öfriga befolkning. Det sista af dessa bref var af den 28 januari. Posse förnyade deri ifrigt sina uppmaningar och sade sig med omgående post skola insända sin afskedsansökan. Då härtill kom, att Edouard Peyron, nyss blifven generalbefälhafvare i första militärdistriktet och bosatt i Malmö, enträget understödde Posses framställning, började jag anse allt detta såsom en ödets vink, hvilken jag icke borde helt och hållet lemna å sido, och beslöt derför att derom tala med konungen. Jag bad hans majestät ursäkta, att den, som redan hade anhållit att få vara innesluten i hans åtanke vid en framdeles blifvande tillsättning af Örebro län, nu gjorde en likartad framställning rörande landshöfdingeplatsen i Malmö, hvarjemte jag öppet framlade de skäl, som förmått mig att taga detta steg. Konungen upptog icke onådigt denna min begäran, men gaf såsom vanligt ett undvikande svar, förklarande att bland alla Sveriges län han ansåg Malmöhus vara det vigtigaste. Tillsättningen blef emellertid ovanligt länge uppskjuten. Ovissheten föreföll till en början pinsam, men slutligen började jag vänja mig dervid och uppgaf nära nog alla förhoppningar att vid platsens besättande komma i åtanke, helst då jag erfor, att hofmarskalken grefve Gustaf von Rosen, gift med en fröken Piper och sålunda beslägtad med många bland Skånes största jordegare, uppträdt såsom sökande, enligt förmenande icke utan framgång. Genom inverkan af den nye finansministern, friherre Palmstjerna, hvilken varit ordförande i det nyligen afslutade statsutskottet och der lärt att närmare känna mig, vände sig dock vågskålen slutligen åt min sida. I början af oktober underrättade mig statsrådet Fåhræus, att konungen nu vore besluten att utse mig till styresman öfver Malmöhus län; men, som den forne landshöfdingen ända till mars månad 1853 var i åtnjutande af