Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

I början af februari besökte jag på ett par dagar Lund för att bese stadens allmänna inrättningar och göra bekantskap med den gamle biskop Faxe, äfvensom med universitetets professorer. Från Lund fortsattes resan till Ystad, hvarest jag med mitt första besök ville förena en öfverläggning och om möjligt öfverenskommelse rörande en allmän angelägenhet. Ystads invånare voro nämligen vid denna tidpunkt delade i tvänne strängt afsöndrade partier. I spetsen för det ena, den stora majoriteten, stod kommerserådet Lundgren, en klok, energisk, duglig och i flere afseenden af samhället högt förtjent man, men tillika i hög grad sjelfrådig och fordrande, att alla skulle böja sig efter hans ofta nyckfulla vilja. Lundgren, såsom en af de inflytelserikaste styresmännen i Ystads bank och tillika sjelf stor kapitalist, beherskade i denna dubbla egenskap nära nog stadens och den omgifvande ortens hela penningrörelse. Egendomsherrar, embetsmän, industriidkare voro till icke ringa del hans gäldenärer, och alla krusade för den mäktige mannen. Stadens borgmästare sökte, så vidt möjligt var, bevara sin sjelfständighet och medla mellan de olika åsigterna, men i sjelfva verket hade äfven han föga att säga, då Lundgren en gång uttalat sin vilja. Om alla dessa förhållanden hade jag lyckats förskaffa mig temligen noggrann kännedom, innan jag anlände till Ystad, och var derför på förhand besluten att icke låta fånga mig i de nät, som man kunde försöka att för mig utlägga, samt att om möjligt bryta Lundgrens maktfullkomlighet. Den fråga, hvarom jag med stadens invånare eller rättare dess förstärkta hamndirektion ville öfverlägga, afsåg en tillbygnad vid hamnen, hvartill ritning med kostnadsförslag var af kunglig majestät godkänd, och till hvars utförande statsmedel blifvit i icke ringa mån beviljade. Lundgren ogillade den uppgjorda planen och fordrade derför, att densamma skulle förkastas, äfven om man derigenom ginge miste om statsanslaget. Vid min ankomst till Ystad mötte mig ett bref från Lundgren med underrättelse, att han var opasslig och derför hemstälde, huruvida jag icke skulle vilja hos honom hålla det till rådstugan utlysta sammanträdet, hvarjemte mig enskildt berättades, att meningen var, det jag sedermera skulle hos herr kommerserådet intaga middagsmåltid. Mitt svar blef, att, då länets höfding höll ett allmänt sammanträde, sådant borde ske i offentlig lokal, ej