Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

hos enskild person, hvarför jag icke kunde villfara den gjorda framställningen, men att, så vida det var omöjligt för Lundgren att personligen komma tillstädes, han egde sända ombud i sitt ställe. Sammanträdet hölls. Jag hade medtagit chefen för väg- och vattenbygnadsdistriktet, major Beyer, hvilken utvecklade alla skäl, som talade för bifall till det uppgjorda förslaget -- men förgäfves. Majoriteten hade på förhand af Lundgren erhållit sina förhållningsregler och vågade icke från dem afvika, ehuru en och annan syntes blifva mycket vacklande. Jag uppsköt derför afslutandet till eftermiddagen, under anmodan till Lundgrens anhängare att för honom utveckla de nya omständigheter, som mellankommit, och sjelfva närmare öfverväga saken. Vid det korta eftermiddagssammanträdet segrade den åsigt jag hyllade gemensamt med Beyer; och första steget till omintetgörande af Lundgrens maktmissbruk var derigenom taget. Mitt nästa besök i Ystad egde rum först i maj månad, för att der hålla beväringsmönstring. Vid ankomsten föregående afton blef jag underrättad, att en stor middag var till påföljande dag för mig anordnad, men att inbjudarne endast bestodo af Lundgrens anhängare, och att det andra partiet var uteslutet. Till den deputation, som påföljande morgon instälde sig för att inbjuda mig, sade jag derför ärligt, att jag kände detta förhållande, hvarför, och då jag aldrig komme att deltaga i någon partimiddag, jag bad deputerade hos samtliga deltagare ursäkta mitt uteblifvande. Denna min vägran väckte ett oerhördt uppseende. Middagen egde dock rum, och man drack till och med min skål, under det jag ensam å hotellet förtärde mina trenne rätter mat. Förfrågan framstäldes kort derefter, om jag ville mottaga en bjudning af det motsatta partiet, men äfven derpå gaf jag ett nekande svar, och dervid förblef det till fram mot hösten, då borgmästaren å begge partiernas vägnar tillskref mig med hemställan, huruvida jag ville antaga en bjudning, hvari, utan afseende på åsigter, alla skulle gemensamt deltaga. Nu svarade jag med tacksamhet ja. Middagen var mycket talrikt besökt. På den skål, som för mig föreslogs, svarade jag, i förut öfverlagda ordalag, med att uppdraga en allvarsam skildring öfver den söndring, som dittills inom samhället egt rum, visande i bjerta färger, hvarthän sådant skulle leda, och å andra sidan, hvilka fördelar staden skulle skörda, om samdrägt och