Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

enighet för framtiden komme att intaga splittringens ställe. Denna uppriktighet var något oväntad, och jag såg, under det jag talade, huru ett och annat ansigte mörknade. Sedan jag slutat, var det ett ögonblick tyst. Man tycktes icke rätt veta, hvad man skulle göra. Derefter hördes några hurrarop, hvari snart hela samlingen instämde och detta med hänförelse.

På sådant sätt slutade söndringen inom Ystads samhälle, och borgmästaren kunde framgent berömma sig af den samdrägt, som, skenbarligen åtminstone, rådde i nästan alla frågor.

Under maj månad gjorde jag min första större rundresa inom länet, uppehöll mig derunder en eller annan dag i de olika städerna och besökte tillika några af de större herregårdarna. Det mottagande, som öfver allt kom mig till del, var i hög grad tillfredsställande. Välviljan gladde mig, hvaremot jag var något besvärad af det allt för långt drifna smicker, hvarmed jag så väl då som under flere påföljande resor öfverhopades, genom festliga middagar med granna tal, versar, äreportar och dylikt, hvilkas skildring, äfven i största korthet, det skulle vara löjligt af hyllningens föremål att här försöka teckna. Väl hade ett temligen fördelaktigt rykte föregått min ankomst till Skåne, och väl var det naturligt, att man ville välkomna den nye höfdingen, men man kände mig ännu icke, man visste ej, huruvida jag skulle kunna för länet uträtta något nyttigt. Den hyllning, som egnades mig, var derför icke -- och kunde icke vara -- personlig. Det var egenskapen af konungens befallningshafvande, åt hvilken den stora allmänheten tillerkände vida större maktfullkomlighet, än han äfven då i verkligheten egde, som man ville hembära sina vördnadsbetygelser; och detta var så mycket naturligare, som en landshöfdings ställning vid denna tid var väsentligen olika mot hvad den nu är. Någon sjelfstyrelse fans näppeligen, åtminstone ej på landet, ty sockenstämmorna kunde svårligen tillerkännas en dylik benämning, och äfven i städerna blefvo besluten fattade å allmänna rådstugor, hvilkas flesta ledamöter hade ingen eller föga reda på ärendena. Under sådana omständigheter trodde sig en hvar böra vid alla tillfällen se upp till länets höfding. Han måste taga initiativet ej blott i vigtiga, utan ofta äfven i mindre väsentliga frågor. Han måste hos regering och riksdag genomdrifva hvad som var gagneligt; af honom fordrade och hoppades