Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

man allt, och, om nöd eller olyckor inträffade, var det på honom ansvaret vanligen kastades, för det hjelpen i mångens tanke ej var nog snar eller nog verksam. Ett annat förhållande har nu inträdt. Folkupplysningen har gjort ofantliga framsteg. Kommunerna, de små likasom de stora, sköta sig sjelfva, och göra det i allmänhet väl. I landstingen hafva de en gemensam representation, som ordnar länets ekonomiska angelägenheter, och som utan tvifvel kommer att i tidernas längd sträfva efter en utvidgad maktfullkomlighet. Deras efter folkmängden utsedda ombud försumma ingalunda att vid riksdagarne föra sina komittenters talan, ofta med nog mycket afseende på egna fördelar. Landshöfdingen hvarken kan eller behöfver derför numera såsom fordom ingripa i allt. Han måste taga initiativet, i vigtigare frågor, medlande uppträda, der tankarne om sådana äro delade, samt då och då stäfja en eller annan storpatrons nog långt drifna sjelfrådighet, men han behöfver icke sysselsätta sig med den mängd ekonomiska småbestyr, som förr i så hög grad upptogo hans tid, och han kan derför mera uteslutande egna sig åt fullgörande af de tjenstebestyr, som år från år tilltaga i antal och vidd. Det är sant, att numera den, om jag så må uttrycka mig, "nimbus", som fordom omgaf landshöfdingen och hans befattning, är i betydlig mån minskad, synnerligen om han icke kan genom framstående egenskaper personligen upprätthålla sitt anseende; men länens framåtskridande har gjort och gör fortfarande omätliga framsteg, sedan deras invånare lärt att tänka och styra för sig sjelfva.

I det bref, hvari min gamle vän, Upsalahöfdingen baron Kræmer, lyckönskade mig till landshöfdingebefattningen i Malmöhus län, yttrade han: "Det mål, som en skånsk landshöfding bör eftersträfva, är förbättrade kommunikationer. Lyckas han deri, gör han sitt namn välsignadt." Sanningen häraf insåg jag mer och mer för hvarje dag jag tillbragte i min nya verksamhet, för hvarje utflykt jag från länets residensstad gjorde. Väl hade afskräckande berättelser om de skånska vägarnes jemmerliga beskaffenhet länge sedan nått mitt öra, och väl hade jag under nedresan till Malmö derpå erhållit talande bevis, men jag hade dock aldrig kunnat föreställa mig, att tillståndet var så uselt, som jag vid närmare skärskådande fann det vara. Å de flesta ställen