Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

saknades diken och vattenaflopp, å andra voro så väl dessa som nödiga trummor anlagda utan all urskilning. I stället för att vara upphöjda på midten och lindrigt sluttande åt kanterna, voro vägarna merendels på båda sidor omgifna af höga bankar, till beqvämlighet för fotgängare, på det dessa någorlunda torrskodda skulle å dem kunna fortskaffa sig. I dessa sålunda bildade försänkningar, som man behagade kalla vägar, uppstodo, synnerligen vårtiden, källsprång och qvicksänken, i hvilka åkdonen ofta så djupt nedsjönko, att det fordrades häfstänger för att uppväga dem. Höst och vinter fick man på lervägarne färdas i smuts ända upp till hjulnafven, sommartiden inom de sandiga orterna på enahanda sätt i djup mo. Dugligt lagningsämne saknades nästan öfver allt, och oskicket gick så långt, att man vid lagning af vägarna på dem uppkastade dikesjord, grästorfvor och andra lätt lösliga ämnen. Ingen under då, att exempel förekommo, då resande hela eller en del af natten varit nödsakade att på landsvägen qvarsitta i sina vagnar, derför att dessa ej förr än vid dager kunnat upplyftas ur de hålor, i hvilka de nedsjunkit. Vid många herregårdar, och nästan allmänt i byarna, hade man för att kunna fortskaffa sig stensatt körbanorna, men med så stora och ojemna stenar, att de resande hvarje ögonblick befarade att köra sönder sina vagnar.

Sådant var tillståndet på fasta landet. Sjökommunikationerna voro visserligen något bättre, och ångbåtar afgingo, ehuru sparsamt, i åtskilliga riktningar från Malmö, men att äfven i detta fall mycket återstod att önska, synes bäst af nedanståede berättelse. Jag hade i Paris bestält en större porslinsservis, med föreskrift att densamma skulle aflemnas i Malmö. Servisen hade dock gjort den lilla nätta omvägen till Stockholm och nedskickades derifrån med ångbåt till Ystad. Ombudet derstädes underrättade mig om ankomsten och frågade, huruvida de anlända lårarna borde med forbonde landvägen sändas till Malmö. På min föreskrift att med afskickandet skulle anstå, till dess passande sjölägenhet inträffade, lofvade kommissionären ställa sig densamma till efterrättelse, men förklarade tillika, att mången gång åratal kunde förgå utan gemenskap sjöledes mellan Ystad och Malmö. Så var äfven förhållandet, och det var en ren tillfällighet, som