Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

derefter den 30 juni en kungörelse, som, jemte upplysning om då varande vägars många brister, tillika innehöll fullständig undervisning om sättet för deras förbättring och framtida underhåll. Åtskilliga tillägg och erinringar i samma syfte kungjordes under de följande åren, men dessa tryckta föreskrifter skulle föga hafva uträttat, om jag ej lyckats för saken lifva de stora jordegarne, och derjemte sjelf esomoftast granskat det verkstälda arbetet. Dessa mina besigtningsresor företogos vanligen kort efter den allmänna väglagningen. Kronofogden åkte då i min vagn, länsmannen red framför eller vid sidan af densamma, fjerdingsmannen mötte vid sina vägsträckor. Jag gjorde ofta halt, steg ur åkdonet och anmärkte noggrant och med allvar de minsta brister, men sparade ej heller på beröm och uppmuntringar, der jag fann, att man väl iakttagit gifna föreskrifter. Med ett ord, jag lyckades att i afseende på väghållningen sätta verklig skräck i kronobetjeningen, hvilken jag dock alltid förmanade att i denna ömtåliga fråga tillvägagå med lämpor och uppmuntran, snarare än med stränghet. Dessa besigtningsresor fortsattes under flere påföljande år, och jag hade snart den glädjen finna alla de större vägarna försatta i ganska godt skick. Det nya lagningssättet, som af allmogen benämdes Troila vägarna, vann mer och mer förtroende; och under senare åren af min tjenstetid begagnades slagen sten allmänt till lagningsämne äfven å by- eller utfartsvägar. Vid en mera framskriden ålder orkade jag ej att såsom förut göra vägbesigtningsresor, och en viss slapphet har derför äfven hos kronobetjeningen i afseende på denna del af tjensten varit synbar, men följderna af den så länge omsorgsfullt verkstälda lagningen visa sig dock fortfarande i den mycket olika belastning, som, jemförd med början af 1850-talet, numera kan efter ett par hästar fortskaffas, likasom i de många, förr okända, enbetsvagnar, som på senare tider blifvit så allmänna.

Förutom ofvan nämda resor gjorde jag under vår och försommar åtskilliga andra utflykter, för att göra mig bekant med länet och dess förhållanden. Jag hade derunder erfarit, att det hos Lunds herrar akademici väckt ett visst uppseende, att universitetens höge kansler, hvilken med sin närvaro ofta hedrade det närbelägna Upsala, deremot så sällan gästade Lund, hvarest man önskade till hans pröfning öfverlemna en och annan fråga,