Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

akademiska pedellerna, fattade konsistorium det beslut att anlita konungens befallningshafvande, och öfverlemnade derför genom en sväfvande skrifvelse af den 11 januari 1853 samtliga till målet hörande handlingar, hemställande ärendet till konungens befallningshafvande, för den handräckningsåtgärd, som på denna myndighet kunde bero.

Den då varande driftige och duglige landssekreteraren i Malmöhus län, Bråkenhjelm, hörde till det slags embetsmän af gammalt skrot och korn, som ansågo en landshöfdings första skyldighet vara att meddela exekution, så snart sådan af annan myndighet begärdes; och till följd häraf föreslog han att anbefalla både magistrat och kronobetjening att skyndsamt verkställa den begärda förvisningen. Ehuru mycket jag, såsom nybegynnare, vid denna tid ansåg mig i juridiska frågor böra fästa afseende vid min landssekreterares bestämdt uttalade tanke, sade mig dock mitt sunda omdöme, att det förfaringssätt, han påyrkade, var förhastadt och tillika ej fullt lagligt. Jag vägrade derför att derpå ingå och uppsatte en skrifvelse till rektorsembetet, deri jag fordrade bestämd förklaring, huruvida embetet å konsistorii vägnar önskade handräckning för verkställighet af utslaget, utan afseende derpå att detsamma icke vunnit laga kraft, samt att i sådant fall i hvad mån och huru vidsträckt handräckningen begärdes. Rektor och konsistorium, hvilka ryggade tillbaka för att i dessa hänseenden närmare uttala sig, beslöto lemna min skrifvelse obesvarad; och på sådant sätt förföll saken.

Då emellertid denna relegationsfråga blifvit upparbetad till en "cause célèbre", hvars slut man icke med visshet kunde förutse, meddelade jag i enskilda skrifvelser den af mig tagna åtgärden åt mina båda vänner, justitiestatsministern grefve Sparre och landshöfdingen friherre Kræmer, samt hade den glädjen att mina åtgöranden af båda dessa herrar godkändes. Sparre skref nämligen: "Ditt förfaringssätt i afseende på verkställigheten af relegationsstraffet är i min tanke det både lagligaste och klokaste, som kunnat vidtagas i en sak, der förtrytelsen gifvit anledning till en åtgärd, som väl kan försvaras, men som jag anser hafva varit nyttigare, om den uteblifvit." Kræmer yttrade: "Jag förstår ej, huru din landssekreterare kunnat tillstyrka att lemna handräckning åt konsistorii evasiva begäran om Rosenschölds