Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

jag mig genast vid ankomsten till hufvudstaden böra meddela min afsigt, icke blott åt min närmaste chef, civilministern, utan äfven åt hans majestät sjelf. Inför den senare utvecklade jag fullständigt min ställning till frågan och förklarade, på ett undfallande och ödmjukt men tillika mycket bestämdt sätt, att om, såsom man sagt mig, hans majestät ogillade, att dess landshöfding ingaf en dylik motion, vore det min skyldighet att i dess höga händer åter nedlägga den förtroendebefattning, som han godhetsfullt mig anförtrott, men att numera vore det mig omöjligt att rygga tillbaka, samt att jag måste väcka motionen och söka på allt sätt verka för dess genomdrifvande. Konungen hade, under det jag sålunda yttrade mig, en mycket högtidlig och afmätt uppsyn, men var dock vänlig. Han sade till och med, att han hade allt skäl att lyckönska sig till det val han gjort af landshöfding i Malmöhus län, samt att, såsom sakerna nu gestaltade sig, han mer än väl insåg, att jag ej kunde underlåta att väcka den af mig tilltänkta motionen, hvarjemte hans majestät förklarade sig vilja taga närmare kännedom af dertill hörande ritningar, då de anländt.

Med anledning häraf anmälde jag mig till företräde en dag i slutet af januari, medhafvande alla till frågan hörande handlingar, men erhöll ett svar, hvarvid jag var föga van: att hans majestät ej hade tillfälle mottaga mig. Jag förnyade två gånger dessa försök, alltid med samma påföljd, och lät derför utan vidare betänkande utstryka mig på listan bland audienssökande. Ett vandt öga kan lätt på den kungliga omgifningens beteende märka, huru sängkammartermometern står, och jag såg tydligt, att den icke var för mig gynsam. Detta visste jag äfven genom berättelser från andra håll. Beställsamma tungor hade, efter då varande tids åsigter, så länge med konungen talat om det opassande för en i tjenst varande landshöfding att motionera en fråga, som möjligen kunde korsa hans majestäts egna planer, att den ädle och rättänkande konung Oskar äfven sjelf började omfatta samma åsigt och af sådan anledning nu icke ville mottaga mig.

Tagande denna kungliga missbelåtenhet, hvartill jag på intet vis ansåg mig vållande, temligen lugnt och öfvertygad, att det som är rätt äfven slutar med att blifva rätt, väckte jag i en omsorgsfullt utarbetad motion, den 28 december, hos