Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

adliga junkerpartiet hade med högvederbörligt understöd lyckats fatta makten på riddarhuset samt var nu beslutet att sig emellan fördela riksdagens inflytelserikaste hedersplatser. Till ordförande i statsutskottet hade man på förhand utsett friherre Karl Åkerhjelm, fullmäktig för grefliga ätten nummer 8 Oxenstjerna. Ehuru jag icke tillhörde partiet, anmodade man mig dock att uttaga pollett för ätten Stenbock, på det jag skalle blifva andre man i utskottet, och man visade icke ringa missbelåtenhet, då jag vägrade efterkomma denna önskan. I statsutskottet insattes jag dock och erhöll der ordningsnummern 6, hvadan jag således efter all möjlig slutkonst borde vara befriad från att föra ordet på någon af utskottets afdelningar. Olyckligtvis skulle å inkomstafdelningen förekomma den svårlösta skatteförenklingsfrågan, hvars handläggning man nödvändigt ville, att jag skulle åtaga mig. Jag vägrade. Man bad kronprinsen, baron Palmstjerna och grefve Henning Hamilton att söka öfvertala mig, men jag gaf äfven dem afslag på grund af min ögonsjukdom. Slutligen gjorde man inom utskottet en verklig stormlöpning på mig. Ett par ledamöter lofvade att, derest jag ville föra ordet på afdelningen, de skulle i mitt ställe uppläsa alla handlingar; en annan, den utmärkte landshöfdingen i Göteborg O. I. Fåhræus, åtog sig att genomgå och rätta afdelningens betänkanden. Nu blef det för mig omöjligt att längre säga nej, men jag fästade dock vid mitt bifall det vilkor, att jag skulle få förflytta mig på riksgäldsafdelningen, då jernvägsfrågorna, hvilka nu mer än någonsin lågo mig om hjertat, der skulle förekomma. Skatteförenklingsfrågan genomdrefs på riksdagen så, som den inom utskottet blifvit uppgjord, dock icke utan mycket motstånd. På riddarhuset hade jag många och långa strider att för densamma utkämpa.

Konungen ämnade vid denna riksdag aflåta proposition om beviljande af fem millioner rdr bko för påbörjande af en jernbana mellan Göteborg och Stockholm. Det förslag, som jag var beredd att ingifva för de skånska banorna, stod således på visst sätt i strid med regeringens proposition eller kunde åtminstone vid det slutliga afgörandet åstadkomma röstsplittring. Af sådan anledning och då jag förnummit, att man sökt ingifva konung Oskar allvarliga betänkligheter mot detta mitt förehafvande, ansåg