Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

gånger förklarat, att hans majestät icke kunde mottaga mig -- att han knappast trodde konungen på söndagen vara tillgänglig. Temligen allvarsamt yttrade jag nu, att det var hans ovilkorliga pligt att framställa frågan och lemna mig del af hans majestäts svar, samt att, ehuru smärtande det skulle vara, om konungen äfven denna gång icke ville mottaga mig, hufvudsaken dock numera vore, att jag kunde visa, att jag verkligen sökt hans majestät för att med honom samtala i ett vigtigt ämne. Kammarherren yttrade vid sin återkomst, halft förvånad, att det skulle glädja konungen att träffa mig. Jag inträdde och sade, att det var mig mer än väl bekant, att hans majestät varit med mig missbelåten, till följd af mina åtgöranden i jernvägsfrågan, men jag erinrade tillika, att högstdensamme vid riksdagens början, då jag för honom anmälde förhållandet, icke deremot gjort några erinringar. Då var det mig omöjligt att handla annorlunda än jag gjorde. Nu deremot befann sig frågan på en annan ståndpukt. Statsutskottet hade afstyrkt alla anslag. Jag hade mot utskottets utlåtande uppsatt en innehållsrik reservation, hvilken jag bad att få förevisa hans majestät, med förklarande att det för sakens slutliga utgång kunde vara likgiltigt, om denna reservation ingåfves och undertecknades af mig personligen, hvilket jag naturligtvis föredroge, eller af någon annan; och jag hade under sådana förhållanden infunnit mig för att fråga, om hans majestät önskade, att mitt namn icke skulle blifva under reservationen, och i egenskap af dess författare, synligt.

Konung Oskar, som uppmärksamt afhört mig, svarade med verklig godhet, att han blifvit missledd och derför oriktigt bedömt hela denna sak, samt att han numera vore öfvertygad om de skånska jernvägarnes stora vigt, icke blott för denna provins enskildt, utan äfven för landet i sin helhet. Han bad mig derför sjelf underteckna min reservation och för öfrigt med samma ifver som hittills arbeta för frågans lyckliga lösning.

Omkastningen i konungens åsigter var ögonskenlig. Han var denna förmiddag ej upptagen af andra göromål, hvarför jag temligen länge hos honom qvarstannade; och under hela denna tid sökte han genom mycken välvilja godtgöra den ovänlighet, som han under nära två tredjedels år låtit komma mig till del. Hvad som dervid mest gladde mig var, att denna välvilja, för