Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

mycket låga vilkor. Utarrenderingen berodde till stor del på hospitalsysslomannen, till följd hvaraf åtskilliga missbruk uppstodo. En förändring i detta hänseende var således af stort behof påkallad, men svårigheten var att inleda frågan. Detta skedde derigenom, att några af de hospitalhemmans-innehafvare, som voro jemförelsevis högt betungade, förmåddes att hos kunglig majestät göra anhållan, att vid dylika hemmans framtida utarrendering måtte få förfaras på sätt, som för kungs- och kungs-ladu-gårdar var föreskrifvet. Ålagd att häröfver yttra mig föreslog jag, att för bestämmande af de maximi- och minimiafgifter, som vid blifvande arrendeauktioner borde hospitaljorden åsättas, en allmän uppskattning af densamma skulle verkställas af en inom orten boende godsegare, biträdd af landtmätare, hospitalsyssloman och vederbörande kronofogde, hvilket förslag af serafimergillet tillstyrktes och af kunglig majestät godkändes.

Sedan sättet att tillvägagå sålunda var bestämdt, återstod att utfinna en för oväld, sakkunskap och obestridt anseende bland allmogen känd större godsegare, som vore villig att åtaga sig detta mödosamma uppdrag. Lyckligtvis fans en sådan att tillgå i kammarherren Karl Hallenborg, en af dessa sällsynta persöner, som, utan att ifrågasätta egna fördelar, städse befinnas villiga att biträda vänner och närboende vid förvaltningen af deras egendomar eller skötseln af deras penningeangelägenheter, och som derjemte aldrig tveka att åt sträfsamma kommunala bestyr offra både tid och omtanke.

Hallenborg åtog sig detta uppdrag, hvilket endast i undersökningar å stället af de olika hemmansdelarne erfordrade mera än en månads tid, och som fullgjordes på ett så fullständigt och samvetsgrant sätt, att alla parter dermed blefvo belåtna. De förslag till minimi- och maximiafgifter, som af Hallenborg uppgjordes och som sedermera städse blifvit följda, hafva i ganska väsentlig mån höjt serafimergillets inkomster utan att för arrendatorerna vara betungande.

Fördelarne af detta utarrenderingssätt föllo snart så i ögonen, att kort derefter ungefär enahanda åtgärder föreslogos och af kunglig majestät den 17 november 1859 bestämdes för Lunds domkyrkas under full eganderätt innehafvande hemman och lägenheter; och hafva derigenom domkyrkans inkomster så betydligt