Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

blifva besvärligt och möjligen mindre angenämt. Så var dock ingalunda förhållandet. Både prinsen och hans omgifning voro i hög grad älskvärda och anspråkslösa, och likasom jag tror, att de voro mycket belåtna att hafva påträffat mig och min hustru, likaså erkänner jag uppriktigt, att umgänget med hertigen och hans familj väsentligen bidrog att för mig förkorta dagarne på det vackra men ensliga Särö. Prinsen var efter 1848 års politiska tilldragelser förvägrad tillträde till Danmark. Hvad som dervid mest smärtade honom och den milda, älskliga prinsessan Amalia, var att de voro helt och hållet afskilda från beröring med den af dem alla högt värderade fastern, Karolina Amalia, enka efter konung Kristian VIII. Jag lofvade derför att efter återkomsten till Malmö till henne öfverbringa deras muntliga helsningar, ett löfte, hvilket jag den 19 september fullgjorde, då den vördnadsvärda enkedrottningen behagade mottaga mig på Sorgenfri och med synnerlig glädje underrättade sig om allt, som rörde familjens samtliga medlemmar.

Under mitt vistande vid Särö denna sommar utbröt i Helsingborg och vid Höganäs en svårartad kolera, som i synnerhet å det senare stället våldsamt härjade, men som lyckligtvis ej spred sig till andra delar af länet, hvarför jag äfven kunde utan afbrott fortsätta min badkur.

Vintern 1873--74 sutto vi för det mesta stilla i Malmö, och då det var den sista under min landshöfdingetid, voro vi mer än någonsin angelägna att visa uppmärksamhet mot alla våra umgängesvänner. Vi hade derför icke få, så väl middags- som aftonbjudningar, bland hvilka senare en större bal i januari och en i mars månad. Från många håll fingo vi derjemte under denna tid mottaga bevis på välvilja och tillgifvenhet, hvilka städse skola af oss i tacksamma hjertan bevaras.

I medlet af mars reste jag upp till Stockholm med min hustru, på det vi båda skulle, före afskedstagandet, få uppvakta den kungliga familjen, hvars samtliga medlemmar vid detta tillfälle visade oss den största artighet och välvilja, hvarjemte särskilda afskedsmiddagar gåfvos oss både af konungen och af enkedrottningen.

Då varande justitieministern Adlercreutz var bestämd till min blifvande efterträdare. Adlercreutz hade på grund af