Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

fiendtliga hären hade redan föregående dagen satt sig i rörelse för att omringa och tillfångataga den svenska fördelningen. Lagerbring upptäckte faran, återsände genast sin följeslagare och lyckades att genom skickliga underhandlingar vinna så mycken tid, att hufvudstyrkan kunde draga sig ur den mest öfverhängande faran. -- Då påföljande dag den ryske krigsministern omintetgjorde det emellan båda öfverbefälhafvarne öfverenskomna stilleståndsfördraget, fordrade det Lagerbrings lugna fintlighet för att mildra verkningarna af Döbelns hetta, och, efter dennes afresa, så länge draga ut på tiden, att svenska hären med ringa förlust kunde komma öfver hafvet.

Lagerbring åtog sig nu att till Stockholm öfverföra ryska fredsförslaget. Dit ankommen fann han sig vara utnämd till öfverste och återvände redan den 19 mars, för att till kejsar Alexander öfverbringa riksföreståndarens skrifvelse. Då man i ryska högqvarteret förnam, att han icke såsom fredsunderhandlare ditkommit, tillkännagaf oförtäckt ryske öfvergeneralen, att han hade bestämda order att genast öfver isen tåga till Stockholm för att der föreskrifva fredsvilkoren. Uti denna för hufvudstaden vådliga belägenhet beslöt Lagerbring, utan att dertill vara befullmäktigad, att på eget bevåg öppna underhandlingarna och afslöt det bekanta fördrag, som räddade Stockholm från ett fiendtligt besök -- men för hvars uppfyllande han måste lemna sin egen person och sin stab som underpant, till dess riksföreståndarens stadfästelse hann ankomma.

Då, längre fram på sommaren, expeditionen till Ratan företogs, anstäldes Lagerbring vid densamma som generaladjutant för yttre ärendena. Vi återfinna honom der, i spetsen för de trupper, som genast efter landstigningen intogo Djekneboda. Beklagligtvis saknades han vid Säfvar, då striden der börjades, emedan han genast efter ankomsten till detta ställe hade blifvit afsänd till flottan, för att inhemta öfverbefälhäfvarens tillåtelse till återtåg. Så snart han återkommit från denna beskickning, emottog han väl befälet öfver i elden varande trupper, men drabbningens utgång var då redan i det närmaste afgjord.

Så stora förtjenster, både som krigare och underhandlare, belönades år 1810 med chefskapet för det regemente, med hvilket Lagerbring så ofta varit i elden. Samma år emottog han