Sida 440
X. Landshöfdingetiden (1869-1874)
af en kanonkula, som så förvärrades under tyska och norska fälttågens ansträngningar, att, efter återkomsten till Stockholm, till och med den skicklige Bjerkén satte benets aftagande i fråga.
Efter general Lagerbrings hemresa förordnades Björnstjerna till chef för svenska arméns generalstab och bevistade i denna egenskap det stora slaget vid Leipzig.
För att underlätta de förbundna härarnes förening och understödja nordarméns rörelser mot Taucha, hade general Langerons ryska korps, andra dagen af Leipzigerslaget, blifvit stäld under kronprinsens af Sverige befäl. Björnstjerna erhöll befallning att åtfölja densamma och deltog med ryssarne i den mördande striden i och omkring byn Schönefeld. Som vanligt blottstälde han sig äfven här till den grad, att ryske generalerna om honom yttrade: "Il est friand de coups de fusil".
Som chef för generalstaben uppgjorde han kapitulationen af Lübeck, stilleståndet i Rendsburg samt ordnade belägringen af Fredriksort och kringränningen af Maestricht.
Liksom Björnstjerna på Finlands slagfält tillkämpade sig befordringar och äretecken, medförde äfven tyska fälttåget för honom nya utmärkelser. Efter Dessau blef han riddare af preussiska orden "Pour le mérite militaire"; Leipzig förskaffade honom ryska S:t Georges ordens 4:de klass; och de förtjenster han inlagt under hela fälttåget, men särskildt vid Fredriksort, medförde riddarevärdigheten af svärdsordens stora kors, andra klassen.
Under fälttåget mot Norge anstäldes Björnstjerna såsom generaladjutant för yttre ärendena. Han förnekade ej heller nu sin gamla tapperhet, red under en rekognoscering af Fredrikstad in i fästningen, innan ännu kapitulationen var afslutad, endast åtföljd af adjutanter och ordonnanser, samt lyckades äfven att oskadd komma tillbaka. Han anförde de första trupper, som öfvergingo Glommen, förde befälet i striden vid Glemminge kyrka samt tog verksam del i underhandlingarna om konventionen i Moss.
År 1815 upphöjdes Björnstjerna i friherrligt stånd och utnämdes samma år till konungens tjenstgörande generaladjutant för armén. År 1828 utnämdes han till envoyé extraordinarie och minister plénipotentiarie vid kongl. Storbritanniska hofvet, hvilken befattning han bibehöll till år 1846, då det förändrade
Källa: Project Runeberg ·