Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

Att här framlägga ett omdöme öfver Södermarks arbeten eller hans ståndpunkt såsom konstnär, medgifver hvarken omfånget af denna korta teckning eller tecknarens förmåga. Lyckligtvis behöfves den ej heller, ty svenska folket har länge sedan utkorat honom till den främste bland dess samtida porträttmålare, och länge få vi vänta, innan den framträder, som gör honom denna plats stridig. Men det var ej blott såsom sådan, Södermark, både inom och utom fäderneslandet, väckte uppseende. Han målade äfven al fresco, graverade i koppar, modellerade och högg mer än en skön bild i marmor. Han hade anlag för alla delar af konsten och skulle troligen utmärkt sig på hvilken af dem han egentligen valt till sitt älsklingsyrke.

Redan under vistandet i München, i början af 1830-talet, hade Södermark undergräft sin helsa, genom den kalla fuktighet, för hvilken han utsatte sig vid öfningarna att måla al fresco. Denna sjuklighet tilltog med åren, och giktanfallen voro emellanåt så häftiga, att han både genom försvagad syn och genom stelhet i armarne förhindrades att måla. Med svårighet bar han denna hårda pröfning att skiljas vid sin konst, den smärtfullaste af de många, han i lifvet genomgått, och afled i Stockholm den 15 oktober 1848, lika saknad af de många vänner, han under sin militäriska tjenstgöring förvärfvat sig inom den svenska hären, som af de ännu flere, han på konstens bana tillvunnit sig. Hans goda hufvud och hans egenheter gjorde honom underhållande, hans rättskaffenhet och godhet älskvärd för dem som med honom kommo i beröring, och hans välgörenhet, hans välvilliga råd skola länge med tacksamhet minnas af mången nybörjare på konstens bana.

*