Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

förordnades nu, efter hemkomsten, att förestå tygmästarebefattningen i Karlskrona. Enligt erhållen befallning borde han på nedresan till denna stationsort besöka rikets styckebruk och mekaniska verkstäder. Efter en mödosam dagsresa anländ till Åker, skyndade han att öfverlemna sig åt hvilan, obekymrad om den åt honom afsedda bäddens beskaffenhet. Man hade lemnat honom fuktiga sängkläder, och redan vid uppvaknandet kände han sig deraf illamående. Hans dittills ovanligt goda helsa var nu för alltid bruten. Törhända skulle den dock ännu kunnat återställas, om han till dess vårdande ansett sig ega tid och tillgångar. Men det var just under de nu följande, af många kroppslidanden förbittrade fyra åren, som han ådagalade sin stora förtjenst om svenska sjöartilleriet, och kroppens krämpor måste derför vika för den starka andens kraft. Af de gamla styckena erhöllo flere nyttiga förändringar och nya konstruerades; kastkropparne götos med mera noggranhet än förut; en kulrensningsmaskin bygdes, och ett ändamålsenligare arbetssätt infördes på artillerigårdens verkstäder. Fästande sin uppmärksamhet vid de så kallade Marshallska lavetterna, undanröjde han genom en snillrik förbättring deras dittills öfverklagade olägenheter samt föreslog dem sedan till begagnande åt linieflottan; och så vidt talrika, med noggrannhet utförda skjutningsförsök kunna bevisa, synes nu mera den efter Ehrenstams förslag uppgjorda sjökanon, med tillhörande lavett, vara en ibland de bästa, som någon nation kan förete.

En så ihärdig ansträngning måste menligt inverka på hans, genom en resa till Karlsbad sommaren 1845 visserligen förbättrade, dock ingalunda återstälda helsa. Själshvila var af nöden, och han erhöll, om icke en sådan, åtminstone en omvexlande sysselsättning, då han år 1846 utnämdes till chef å korvetten Najaden, med hvilken han afgick på en längre expedition till Godahoppsudden och flere andra orter.

Kort efter återkomsten från denna expedition befordrades kapten Ehrenstam den 23 juli 1847 till den efter öfversten m. m. D'Ailly ledigblifna sekundchefsplatsen vid flottans konstruktionskorps och utnämdes i och med detsamma till öfverste. Denna befordran väckte stora förhoppningar. Äfven de, som ansågo att en dylik befattning kräfde förutgående långvarig öfning