Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

i sjelfva skeppsbyggeriyrket, erkände likväl otvunget att ledningen af konstruktionskorpsens verksamhet ej kunde lemnas i bättre händer än en med nämda yrkes hufvudgrunder och med den praktiska sjövetenskapen så väl bekant officers som Ehrenstams, helst då man såsom denne tillika var utmärkt matematikus och artillerist.

Länge fick dock icke Ehrenstam uteslutande egna sig åt denna nya befattning. Konungens förtroende kallade honom till en ännu vigtigare post, då han den 10 april 1848 utnämdes till statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet. Tidpunkten för emottagandet af ett så maktpåliggande uppdrag var i mer än ett afseende brydsam. Den gamla striden om företrädet emellan linie- och skärgårdsflottorna fortgick ännu. Ett nytt sjövapen, ångfartygen, var visserligen infördt i vår marin, men åsigterna voro delade både om dessas ändamålsenligaste konstruktion och om deras antal i förhållande till öfriga fartyg. Med ett ord, en fullt utarbetad plan för vårt sjöförsvar saknades, och likväl mörknade Europas politiska himmel, ovädret nalkades åt norden och rustningar måste göras för att skydda eget lugn, och, om behofvet så fordrade, uppträda till försvar af nabolandets hotade gränser.

Ehrenstam insåg alla dessa svårigheter. Han visste tillika, att på samhällets höjder lugnet icke vinnes, och att man i våra tider der skördar -- sällan rättvisa -- än mera sällan tack. Men kärleken till konung och fosterland, och den fasta föresatsen att efter yttersta förmåga sträfva till bådas gagn och till båtnad för det vapen, som han tillhörde, kommo hos honom alla betänkligheter att vika. Han mottog den vigtiga kallelsen och erfor snart, huru denna utnämning nästan odeladt gillades af alla landets tänkande män. Ty icke blott såsom militär hade Ehrenstam tillvunnit sig ett välförtjent rykte. Såsom medlem af 2:ne statsrevisioner och ett statsutskott, hade han genom grundlighet, sakkännedom och lycklig parlamentarisk förmåga ådagalagt utmärkta statsmannaanlag och tillika ett lugn i förhandlingarna och en rättsinnighet i tänkesätten, som tillvunno honom lika mycken tillgifvenhet som högaktning.

Ifrån det ögonblick, då Ehrenstam mottog kommandostafven för flottan, tycktes han liksom glömma sig sjelf för att ända