Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

till 14 dagar före sin död öfverlemna sig åt en snart sagdt mördande verksamhet. Hans trettioåriga, mångsidiga tjenstgöring hade förvärfvat honom en sällspord kännedom om arbetssättet och den inre organisationen af vapnets alla olika afdelningar. Det fans knapt någon brist, som ej hans säkra blick upptäckt. Huru felen skulle afhjelpas och behofven fyllas, utgjorde det problem han föresatt sig att efter bästa förmåga lösa. Men han hade glömt att dervid taga egna kroppskrafter i beräkning. Med vintrens annalkande blef för hvarje dag helsotillståndet mera betänkligt, och den 5 februari 1849 sväfvade hans ur stoftet frigjorda ande till ljusare rymder, efterlemnade till arf åt en talrik familj endast exemplet af en dygdig vandel, ett aktadt, fläckfritt namn och en aldrig förkolnad fosterlandskärlek.

Ehrenstam, som redan 1844 blifvit prydd med riddarestjernan af kongl, svärdsorden, utnämdes den 27 november 1848 till kommendör af samma orden. Yttre utmärkelser egde han ej flere än dessa, men på ädla själsegenskaper var han så mycket rikare. Han var, som enskild man, genomträngd af den sannaste gudsfruktan, enkel, flärdfri, rättrådig; som embetsmän, djupseende, skarpsinnig, fyndig, pröfvande med mogen öfverläggning, verkställande med allvarlig kraft; som statsman, ljus i uppfattning, klar i bevisningsförmåga, tillgänglig för grundade motskäl, men med sällsynt lugn och sjelfbeherskning försvarande hvad han ansåg rätt och derför vanligen segrande i striden, lika mycket genom kraften af sina bevis som genom det angenäma sätt, på hvilket de framfördes. Han egde dessutom den sällsporda förmågan att kunna med sakkännedom ingå i de minsta småbestyr, utan att, när det höfdes se sakerna i stort, i ringaste mån förvillas af denna detaljkunskap -- och ingen under då, om fosterlandets sanna vänner med djup smärta erforo underrättelsen om hans för tidiga död.

*