Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

Han affördes nu till det inre af Ryssland, till staden Meschtschowsk i guvernementet Kaluga, der en lycklig tillfällighet, Hohenhausens likhet med guvernörens i krigen emot Napoleon fallne son blef anledningen till en nära vänskap emellan den unge fången och denne guvernörs familj -- en vänskap, som under fångenskapen yttrade sig genom Hohenhausens upptagande i huset på ett sätt, som hade han varit en dess nära anhörig, och efter fångenskapen fortlefde i en mångårig skriftvexling.

Om hösten 1809 återkom han till fäderneslandet och befordrades påföljande år till löjtnant vid Andra gardet.

Den lätthet, hvarmed Gotland år 1808 blifvit af en obetydlig rysk styrka intaget, hade väckt tanken på inöfvandet af dess manbara befolkning till ett ordnadt försvar. Åtskilliga af arméns officerare, och bland dem Hohenhausen, kommenderades för detta ändamål år 1811 till Gotland -- och törhända var det den kärlek, som då hos honom grundlades till detta Östersjöns öga, hvilken sedermera blef första anledningen till hans återvändande dit i en mera maktpåliggande befattning.

Under fälttågen i Tyskland och Holstein kommenderade Hohenhausen Andra gardets jägare och fick af sådan anledning mer än flertalet af den öfriga hären tillfälle att vara med i elden. Vid stormningen af Leipzig anryckte de svenska jägardivisionerna emot Grimmaporten. Befälhafvaren, major von Döbeln, stupade strax i början af striden. De främsta afdelningarna, på en gång blottstälda för handgevärselden ur fönstren och för det längs gatan med kartescher skjutande artilleriet, började rygga, då Hohenhausen, som med sina jägare befann sig i slutet af kolonnen, utan order bröt ut ur densamma och i språngmarsch störtade in genom porten. De andre följde efter, och stormningen lyckades. Denna raska handling, verkstäld under Adlercreutz's ögon, lofordades inför kronprinsen af denne, eljest på beröm särdeles sparsamme general, likasom af befälhafvaren för svenska hären, fältmarskalken Stedingk, som i sin rapport omnämner Hohenhausen ibland de officerare, hvilka mest utmärkt sig. Den förskaffade honom äfven, jemte guldmedaljen för tapperhet i fält, hedern att, ehuru endast löjtnant, få till högqvarteret öfverföra alla de högre franska officerare, hvilka denna dag såsom fångar föllo i svenskarnes händer.