Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

Före inryckandet i Holstein ansåg kronprinsen Karl Johan nödigt att emot Hamburg återkasta de trupper, med hvilka marskalk Davoust framryckt i hans venstra flank till floden Stecknitz. Under det förberedelser gjordes att med den öfriga hären anfalla denna ställning i fronten, afsändes en ströfkorps under majoren friherre Jakob Cederström att öfvergå Elben vid Gestacht för att hota fiendens rygg. Hohenhausen med sina jägare utgjorde en del af denna korps, hvilken likväl, genom fiendens hastiga återtåg, hindrades att inlåta sig i någon hufvudsaklig strid.

Under framryckandet emot Lübeck tillhörde Hohenhausen förtrupperna. Fienden anträffades den 5 december på morgonen vid Landwehrgraben. Jägaredivisionernas befälhafvare, friherre Mellin, stupade på den till en del upprifna bron, och Hohenhausen, som efter honom öfvertog befälet, störtade sig med sina jägare i det iskalla vattnet, öfvervadade grafven och lyckades att fördrifva fienden. Men saknande tillfälle att ombyta kläder förrän sent på natten efter inryckningen i Lübeck, ådrog han sig derigenom giktkrämpor, hvilka följde honom till slutet af hans lefnad. Det oaktadt åtföljde han hären på tåget genom Holstein och var med vid intagandet af Fredriksort, men nödgades våren 1814 begära tillåtelse att till sin helsas vårdande begagna baden i Aachen. Derifrån återkommen, begaf han sig till Norge, der han i egenskap af adjutant anstäldes hos sin forne befälhafvare, friherre Jakob Cederström, då kommendant i Fredriksstad.

År 1817 blef Hohenhausen kapten och 1820 kompanichef vid Andra gardet, 1822 riddare af svärdsorden. 1827 utnämdes han till major i armén och 1828 till major i regementet med tjenstebref.

Under alla dessa år egnade sig Hohenhausen åt ett nitiskt uppfyllande af tjenstens fordringar, och han förskaffade sig derigenom ibland kamrater ett odeladt vitsord för militärisk duglighet och noggrannhet. I sitt yttre saknade han visserligen något af detta raskt beslutsamma, som man vanligen förstår under benämningen knektmässighet, och mången skulle kanske ej anat, att han var en lika grundlig som skicklig exercismästare -- men detta kunna alla de intyga, som med och under honom tjenstgjort. Ett ytterligare bevis derpå företer den omständigheten, att vid inspekterandet år 1811 af den nyorganiserade beväringen