Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

utan endast hålla mig till hvad som i sak blifvit anfördt. Man har talat om den långa tidsföljd, hvarunder arfsförhållandena varit ordnade efter nu gällande lag, och man har deraf velat hemta ett stöd för afstyrkandet af alla förändringar i densamma. För mig synes det deremot ovedersägligen klart, att en orättvisa, som fortfarit under sekler, just för denna långa kontinuitet mer än någon annan erfordrar rättelse. Dessa lagar voro stiftade på en tid, då civilisation och förmildring i seder befunno sig på en helt annan ståndpunkt än nu. Mannen var då allt, och qvinnan intet, om ej den förres betydelselösa bihang genom lifvet, verktyget för hans råa passioner. Dessa förhållanden äro nu förändrade. Qvinnan har återtagit sin plats inom samhället, som skaparen för henne bestämt; och jag frågar eder, mina hrr, böra ej arfslagarne då undergå en derefter lämpad förbättring? Man säger, att den olika arfsrätten har ett tvåfaldt syftemål: att bibehålla jorden inom slägterna och att förekomma dess styckning i allt för små lotter. Hvad det första af dessa ändamål beträffar, eller jordegendomens bibehållande i större massor på få händer, visar den dagliga erfarenheten, huru föga man lyckats med nuvarande förhållanden uppnå detta ändamål. Der flere arfvingar finnas till en egendom, mäktar sällan en af sönerna utlösa sina syskon, så framt han ej genom giftermål eller andra förhållanden kommit i besittning af en förmögenhet, som sätter honom i tillfälle att erlägga lösningssumman. Derför ser man äfven vid ganska många tillfällen den fasta egendomen öfverflyttas på en af mågarne, kanske oftast försäljas. Men orsaken till denna egendomarnes förflyttning ligger vida djupare. Den återfinnes i 1809 års riksdagsbeslut, i R. o. A:ds då gjorda afsägelse af rättigheten att uteslutande innehafva säterier, och i de nya grunder, som då uppgjordes för stiftande af fideikommisser. Ville man bibehålla jorden inom slägterna och förekomma de större egendomarnes styckning, då skulle man tagit steget fullt ut och hos oss, liksom i England, hafva allmänt infört majorats-systemet. Denna grunsats har likväl aldrig inom svenska nationen slagit fast rot och finner med hvarje år allt färre förespråkare. Hvad jordens styckning i allt för små lotter beträffar, är den en följd af vår ekonomiska lagstiftning, men ingalunda af arfslagarne. Det är den vidt utsträckta hemmansklyfningen, det är rättigheten att