Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

både skäl och sofismer man för deras bibehållande kan framlägga. Mina hrr, den fråga, hvaröfver vi nu gå att besluta, är af en för hela fäderneslandet omätlig vigt. Allt sedan införandet af vår nuvarande samhällsförfattning har den vid nästan alla riksmöten blifvit upptagen. I början vågade endast få röster höja sig för en så genomgripande reform. År från år har dock deras antal ökats, och Bonde-Ståndet, den samhällsklass för hvars bestånd man af förändringens antagande förespådde de största vådor, biträdde redan vid 1840 års riksdag densamma. Huru lifligt deltagande denna vigtiga samhällsangelägenhet tillvunnit sig hos den stora massan af Sveriges innevånare, skönjes bäst deraf, att, såsom flere talare redan förut anfört, vid innevarande riksdag ej mindre än 21 medlemmar af Bonde-Ståndet i motionsväg bragt ämnet å bane, och att den lika arfsrätten af samma Riks-Stånd blifvit antagen med 67 röster mot 23. Äfven Borgare-Ståndet har biträdt denna åsigt, och Preste-Ståndet, som redan vid flere föregående riksdagar hyllat samma mening, lärer väl ej nu frångå densamma. Skall väl R. o. Ad. ensamt deråt vägra sin sanktion? Nej! jag vågar ännu hoppas en mera rättvis utgång. Med all den aktning jag för egen del hyser för de utmärkta medlemmar af detta hus, i hvilkas åsigter jag så ofta instämmer, men emot hvilka jag nu nödgas såsom motståndare uppträda, tvekar jag ej att öppet erkänna, att ett afslag från R. o. Ad:s sida skulle af den stora tänkande delen af svenska nationen kunna anses såsom förestafvadt af egennyttan och ståndsfördomarna. Men, jag upprepar det ännu en gång, denna utgång bör ej vara att frukta. Vi stifta här lagar både för oss sjelfva och för Sveriges qvinnor, och riddersmannen, hvars sköna lott det alltid är att värna den svagares rätt, skall ej, i det afgörande ögonblicket, fatta ett beslut, stridande mot billighet, rättvisa och oegennytta. Jag anhåller vördsamt om hr grefvens och landtmarskalkens proposition på bifall till de delar af betänkandet, som handla om giftorätt och arfsrätt, men afslag å den del, som rörer morgongåfvan.