Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

För att fullständigt skildra Sahlströms omfattande riksdagsmannaverksamhet, skulle man äfven skrifva bondeståndets riksdagshistoria för en tidrymd af 18 år (1840--1858), ty i hvarje vigtig fråga, som under nämda tid behandlades i riksförsamlingen, uttalade han sin mening, alltid med stor sakkännedom och skarpsinnighet, i konseqvent frisinnad anda, och med den öppenhet som tillhörde hans sjelfständiga karakter.

Med värma och vältalighet förordade han indragningsmaktens afskaffande -- då bondeståndets majoritet intalades att bibehålla den såsom ett ganska tjenligt medel att hålla tidningspressen i styr -- den lika arfsrättens införande, börderättens upphörande, hemmansklyfnings- och jordafsöndringsrättighetens utsträckning, skatteförenklingen, närings- och handelsfriheten, det nya straffsystemets och decimalsystemets införande, nationalrepresentationens ombildning, den nya bränvinsbränningslagstiftningen, bondeståndets förstärkning med nya intelligentare krafter, beväringspligtens utvidgande -- allt frågor af hvilka de flesta i förstone mottogos med mycken ovilja i bondeståndet. Men glanspunkten i hans offentliga verksamhet intager dock hans varma intresse för folkundervisningens befrämjande.

Redan flera år förrän han invaldes i riksförsamlingen utgaf han en skrift, hvari det oafvisliga behofvet af ett väl ordnadt folkskoleväsen med stor sakkännedom utvecklades. Den ådrog sig Carl XIV Johans uppmärksamhet och landshöfdingen i Stockholms län anbefaldes att betyga Sahlström konungens "tacksamhet för en skrift som vitnade om en så upphöjd fosterlandskärlek."

Vorden riksdagsman yrkade Sahlström i en mästerligt skrifven motion att ett efter folkmängden lämpadt tillräckligt antal folkskolor skulle inrättas i alla kommuner, och att folkundervisningen skulle förklaras såsom en nationalangelägenhet af första ordningen. Men långt ifrån att denna motion rönte odeladt bifall inom bondeståndet, anfölls och hånades Sahlström bittert, företrädesvis just af dem, som för egen del bort känna olägenheterna af en försummad undervisning. Kamraterna i tröja och långrock sporde "den der herrn i frack" om han ville göra allmogens söner till skrifvarekarlar, i stället för till dugliga arbetare, och hvilka skulle bruka fosterjorden, om drängarne sutto