Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

med boken i hand? Sahlström bragtes dock ej genom dylika anfall till tystnad, tvärtom de ökade hans energi och lifvade hans vältalighet. Han mötte sina fåkunniga motståndare med högburet hufvud och försvarade sin sak med en utomordentlig kraft; han visade huru okunnigheten och råheten voro tvillingssyskon, han erinrade om dessa hans motståndares egen låga bildningsgrad, om deras redlöshet då det gälde att i skrift uttrycka sig, om deras obekantskap med de frågor i hvilka de skulle yttra sig, och frågade om de verkligen ansågo den vara en sämre medborgare och en dålig arbetare, som icke behöfde gå till socknens klockare, för att få en länsmansorder uttolkad?

Vid alla följande riksdagar, som Sahlström bevistade, påyrkade han kraftigare åtgärder för folkundervisningens ordnande. Ju längre han verkade, desto större framgång rönte hans sträfvanden i denna fråga, likasom i många andra.

Vid slutet af 1856--58 årens riksdag tog han ett hjertligt farväl af sina vänner bland riksdagsmännen. "Min helsa är nu bruten -- sade han -- och jag behöfver hvila. Ingen bör såsom offentlig man öfverlefva sig sjelf, och det skulle blifva fallet med mig, om jag längre fortsatte. Arbetet kommer att fortsättas af yngre och kraftigare män och jag önskar er af hela mitt hjerta lycka och framgång. Blifven eniga att kämpa om det rätta, ty enighet gifver styrka."

Frågar man om Sahlström utöfvade stort inflytande och var uppburen inom bondeståndet -- så måste vi derpå svara: nej. Beviset derför ligger nära till hands. Vid 1844 års riksdag invaldes han till fullmäktig i riksgäldskontoret. Han befans dertill särdeles lämplig, han visade sig uppmärksam och allvarlig, men så sjelfständig att han vid den följande riksdagen -- icke återvaldes. Hans plats intogs af en annan ledamot af bondeståndet, som gjorde inga förtret, och fann sig endast besvärad då han nödgades skrifva sitt namn, hvilket arbete föreföll honom mycket olägligt. Endast två gånger och med lång mellantid var Sahlström statsrevisor, fastän han dertill genom sin stora sakkännedom var företrädesvis passande. Vid många ömtåliga tillfällen då mod och sjelfständighet fordrades, togos dessa egenskaper hos Sahlström i anspråk för ståndets räkning. Han undandrog sig aldrig de förtroenden, som ståndet lemnade honom och