Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

riksdag både adel och prester från förstärkt statsutskott uteblifvit, har man icke tilltrott sig kunna företaga votering eller skrida till slutligt afgörande. Hvad slutsats häraf må dragas för den betydenhet eller inflytande, som bondeståndet nu egde inom riksförsamlingen, öfverlemnas åt mera oväldige att afgöra; men mig syntes, som skulle förhållandet möjligen kunna komma att åberopas såsom prejudikat, hvarigenom skattebevillningsrätten kunde förflyttas i de andra ståndens händer samt för framtiden förorsaka gränslös skada och förvirring. Förblindelsen inom ståndet gick derhän, att vi, som varit närvarande, måste försvara oss mot beskyllningen att hafva vanvårdat ståndets rätt, men denna villa blef dock icke långvarig, ehuru återgången kom för sent. Enskildt hade jag skäl att beklaga, att ett par upplysta och förtroliga vänner äfven misstogo sig om rätta och lagliga förhållandet, så att de för tillfället af de mest vänliga föreställningar icke kunde bringas från sin mening.

En tid efter denna fruktlösa riksdag uppkom hos mig den tanken, att det dock kunde vara nyttigt och vägledande för allmogen och dess valmän att erfara ombudens karakter och handlingssätt under utöfningen af deras uppdrag, och att för detta ändamål framställa dem med den oväld och sanning, som det ömtåliga i ämnet ovilkorligen kräfde. Ju mera jag tänkte häröfver, ju svårare blef mig verkställigheten, så att tiden förgick, och nästa (1854) års riksdag inträffade, då omständigheterna märkbart förändrades till bondeståndets fördel. Icke destomindre umgicks jag ännu med min förra idé, som nu blef mig lättare att utföra, då ståndets hållning i det hela var vida bättre, och talmannens ledning mot mångas förmodan nära nog oklanderlig, så att ganska få personligt strängare omdömen voro af behofvet påkallade. Karakteristiken utkom således, ehuru utan min direkta åtgärd, och jag blef icke utan all tillfredsställelse deröfver, dels emedan den af landets mest lästa tidning erhöll ett ampelt godkännande, dels emedan tidningen Folkets Röst, som nagelfor och strängt klandrade försöket, kom på villospår och antog för sant och rätt, då jag framstält mig sjelf såsom en i allo misslyckad person med förslag, som efter bladets mening kvarken kunde eller borde vinna framgång. Den senare karakteristiken för 1858 års riksdag var icke ensamt mitt verk; dertill lemnade