Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

jag blott ett utkast, som derefter utvecklades af en skickligare iakttagare, till hvilken jag derför står i tacksamhetsförbindelse. Att dessa karaktersmålningar, jemte de riksdagsredogörelser, jag tid efter annan till mina komitenter afgifvit och hvilka ej kommit till någon allmännare kännedom förrän efter 1857--58 års riksdag, äfvensom det öppna sändebref, som till den sista riksdagens bondestånd blef aflåtet, likväl icke varit utan all inflytelse, sluter jag deraf, att flera af sistnämda riksdags kunnigare, liberalt sinnade och på sina pligter vaksamma ledamöter af bondeståndet, funnit sig uppmanade att för sina komitenter offentligen anmäla såväl deras egna tillgöranden och handlingssätt, riksdagens resultat i allmänhet, som äfven deras åsigter och uppfattning af den stora frågan om representationens ombildning.

Att ofvan omförmälda dåliga behandligssätt af ärendena vid 1850--51 års riksdag medförde ett stort inflytande på valen till följande riksdagen 1853--54 kan jag med så mycket större visshet antaga, som det snart bemärktes icke allenast att allmogen valt och till riksdagen sändt flera män af utmärkt duglighet att bevaka ståndets försummade rätt, utan ock att både i detta och borgareståndet utvecklades särdeles nit och verksamhet till erhållande af bättre och helsosammare resultat, som ock delvis lyckades. Härtill bidrog väl något, ehuru besynnerligt det må förefalla, att talmansplatsen nu intogs af Strindlund, som betydligt afvek från sitt förut följda handlingssätt. Att han först nu erhöll detta vigtiga förtroende, förundrade många, som trodde sig känna både hans förmåga och långvariga sträfvande efter detsamma. Här torde alltså vara stället att yttra mitt omdöme öfver denne mindre vanlige man. Redan innan jag blef utsedd till riksdagsman och på grund af allmänt kända förhållanden, hade jag fattat en så oförmånlig tanke om Strindlunds handlingssätt i allmänhet, att jag nära nog ansåg honom vådlig för landets sanna intressen och bondeståndets isynnerhet, hvilket misstroende vid närmare bekantskap slutligen gick derhän, att jag, efter inhemtad större vana och dristighet i debatten, som oftast begärde ordet näst efter honom, emedan jag ansåg såsom säkert, att jag skulle få något förvillande, någon oriktig uppgift eller falsk slutsats att bekämpa eller vederlägga, och detta, som