Read Runeberg

Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

Originalsida 547
Originalsida 547
Originalsida 546
Originalsida 547
546–547

Sida 547

En riksdagsbondes anteckningar II.

endast en stark, väl öfvad och väl anförd skärgårdsflotta kan och bör utgöra vårt egentliga sjöförsvar.

Den långvariga striden angånde skattereformen eller rättare ränteförenklingen slutades nu ändtligen genom ständernas beslut och kungl. förordningen af den 11 maj 1855. Denna minskar icke i någon mån skattejordens bördor, utan blott afjemnar dem, samt utgör en högst enkel utöfning af den klaraste rättvisa och hade här ytterligare icke behöft nämnas, om icke för att antyda det oriktiga deraf, att tillmäta friherre Palmstjerna en förtjenst af att omsider ha förmått sig till kontrasignerandet af författningen, hvars grunder han så länge och ihärdigt ogillat. Sådant beröm har han likväl erhållit, hvilket jag tillåtit mig offentligen förklara vara oförtjent, emedan det enligt mitt begrepp måste vara en ministers pligt att stå eller falla med den princip, som han envist och länge vidhållit.

Den af mig vid denna riksdag afgifna motion om tillsättande af inspektörer öfver folkskolorna förkastades af bondeståndet, ehuru jag om lämpligheten och behofvet deraf rådfört mig med den häruti mest kompetente skolman, hr rektor Siljeström, samt erhållit hans tillstyrkan. En blekingsbo, Jöns Persson, gjorde den artigheten åt vår urskilning, att han väl medgaf inrättningens nytta, dock endast i det afseendet att den beredde inspektörerne tillfällen till lustresor och gästabud på prest- och herrgårdarne. På detta sätt bedömdes då en institution, förutan hvilken jag är fullt öfvertygad, att skolan förfelar dess stora ändamål: vår allmoges och den lägre klassens sanna upplysning och moraliska förkofran. Emellertid har jag anledning hoppas den tid vara för hand och ganska nära, då detta behof skall inses och varmare behjertas.

En ledsam erfarenhet, som jag nu gjorde och som äfven rörde det allmänna, anser jag, för följdens skull, kunna omförmälas. Svartling från Östergötland, en man med ljust och redigt hufvud samt ledig talgåfva, hade vid föregående riksdag visat sig tillhöra den liberala sidan, vunnit förtroende af mig och många andra samt ofta följt och instämt i de åsigter jag hyllade. Nu ville ödet, att vice talmansplatsen, efter fleres nekande att vid Strindlunds sida intaga densamma, slutligen erbjöds åt Svartling, som genast anförtrodde mig sin tvekan med begäran om råd.

Källa: Project Runeberg ·