Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar

ställning separationen erhållit, hotande med ännu större vedervärdigheter.

Då valen till banko- och riksgäldsfullmäktige skulle vid denna riksdag företagas, önskade den mera sjelfständiga delen af ståndet att aflägsna en af de förra och i stället invälja mig. Denna önskan framfördes till mig deputationsvis af Nils Larsson från Jemtland, Jonas Andersson från Östergötland och Nils Olsson från Skåne, med anförande af de skäl, som härtill föranledde. Jag nekade länge och allvarligt, men då ändamålet ej på annat sätt troddes kunna vinnas, medgaf jag slutligen försöket med förutsägelse, att det ej skulle lyckas. Så skedde äfven, och jag anser det ännu såsom en försynens välgörande skickelse, enär jag derigenom undgick att qvarhållas på ett ställe, der tvång och vantrefnad ofelbart skulle medföra svåra följder för min redan mycket försvagade helsa, och hvarförutan jag ingalunda kunnat så utföra det vigtiga uppdraget, som både pligt och böjelse fordrat.

Vid de allmänna sammanträdena på riddarhuset var jag en temligen flitig åhörare; men yttrade mig der blott 2:ne gånger, nämligen uti jernvägs- och beväringsfrågorna. I den förra kunde jag icke underlåta att anförtro mina betänkligheter mot den utländska skuldsättningen och de för framtiden tryckande följderna deraf, samt hänvisade i stället på landets egna tillgångar, bränvinsskatten och en del af bankovinsten, äfvensom till en något rymligare tid för arbetets utförande; och i den senare egentligast för att vederlägga Petter Jönssons oblyga påstående om svenska allmogens mindre benägenhet att fullgöra denna fosterländska pligt till landets försvar, samt erhöll för detta försök ett högljudt bifall af ståndsbröderna, som lika med mig ansågo allmogens gamla ära böra räddas från så falska beskyllningar. Ehuru det, enligt min erfarenhet, icke medför särdeles svårighet att kläda tankarne i lämplig drägt inför ens eget stånd, är det icke så lätt inför en mycket talrikare, och mera upplyst församling t. ex. denna på riddarhuset, som har befogenhet att fordra både klarhet och korrekt språk af den, som der vill uppträda. För mig har det lyckats komma ifrån den naturliga förlägenheten derigenom, att jag velat följa en af våra äldre riksdagstalares mig välvilligt gifna råd att inbilla mig stå inför en