Sida 51
Tyfus (Fläckfeber)
Tyfus (F/äckfeber).
Bland allmänheten, och förr äfven bland läkare, har denna sjukdom länge ansetts beslägtad med nervfebern (tyfoidfebern) och båda sjukdomarne kallats tyfus, hvarigenom stor oreda och förvirring uppstått. Till undvikande häraf bör endast fläckfebern kallas för tyfus.
Fläckfebern förekommer från tid till annan som farsot i större städer; på landet ser man den sällan. Lika som de flesta andra infektionssjukdomar anfaller den sällan samma person mer än en gång. Den är i hög grad smittosam om också må hända ej i så hög grad som skarlakansfeber och koppor. Det är ej osannolikt att smittämnet flnnes i den luft som den sjuke utandas. Säkert är att det fortplantas genom luften.
Om smittämnet blandas med ett öfverraått af frisk luft, försvagas det i hög grad eller tillintetgöres. Om derföre den sjuke, genast i sjukdomens första början, lägges afskild för sig sjelf i ett stort, väl ventileradt rum, så kan ej sällan sjukdomens spridning till familjens öfriga medlemmar förek om mas.
Ty värr äro dylika åtgärder verkställbara endast bland rike eller välbergade; också ser man fläckfebern kräfva sina talrikaste offer i de fattigas tråuga, tätt bebodda bostäder.
I stora städer har man nästan alltid kunnat spåra farsotens ursprung till de tätast bebygda och befolkade, fattigaste stadsdelarne. På grund af dessa och andra liknande iakttagelser har man ansett utdunstning af menniskor, samlade i trånga öfverbefolkade bostäder, stå i ett omedelbart orsaksförhållande till sjukdomens uppkomst.
Sjukdomen gifver ofta sitt inträde i kroppen tillkänna genom en småningom tilltagande känsla af trötthet och tyngd i lemmarne, slöhet samt virriga och orediga föreställningar. Mot slutet af l:sta veckan blifva sjukdomstecknen mera utpräglade; den sjuke lägger sig ofta först då till sängs. Vid denna tid visar sig vanligen ett utslag
Källa: Internet Archive ·