Sida 13
ANDRA KAPITLET.
FARBRODERN.
”Stanna! ej ett steg längre, eller skjuter jag!”
”Vik hädan, du orena ande!”
Dessa uppmaningar af tvenne olika röster emottogo vår hjelte, vid det han, efter öppnandet af en dörr i den öfre korridoren, inträdde i en kammare, om möjligt ännu ruskigare än den som inhyste Ellen och hennes mor.
Vår hjelte studsade, mindre dock af bäfvan för mynningen af den bösspipa som hotade honom, än för ansigtet på den person, hvilken höll i bössan, ty det föreföll honom som grinade en med glasögon försedd dödskalle tätt invid den upplyftade kolfven. Gesalten med bössan och dödskallen var en gubbe, hvars ålder, att döma af det yttre, ej kunde rubriceras under sjuttiotalet, och hvars klädsel för öfrigt tillkännagaf en trogen anhängare af den cyniska skolan, ty man kunde med möda urskilja färgen på pantalongerna och fracken; men att beggedera klädesplaggen hade öfverlefvat minst ett fjerdedels sekel, var påtagligt. Nära invid denne person stod en man af
