Sida 45
FEMTE KAPITLET.
EN OLYCKA KOMMER SÄLLAN ENSAM.
Följande afton, trots mörker och snöyr, vandrade fram och tillbaka utanför Kråknästet den olycklige missionspredikanten Axel Olenius, klagande i kapp med nordanvinden. Då och då stannade han framför de stängda luckorna till fönstret på nedra botten och, efter att förut noga hafva spejat och lyssnat omkring sig, liksom befarade han att af någon blifva öfverraskad, framtog han en borr, den han haft dold under kappan, satte den mot ena luckan och vid sådana tillfällen då vinden pep som våldsammast, borrade några hvarf, hvarefter han återtog sitt förra vankande af och an.
”Nej, nej, det var ingen dröm!” mumlade han för sig sjelf; ”jag såg ju tydligt de nya bankosedlarna och begärligt drucko mina ögon diamanternas klara vatten ... Ack, jag ser dem ännu i denna stund så tydligt, så tydligt, och likväl ... likväl! ... Plånboken var ju densamma och kan icke vara någon annan ... men innehållet, innehållet! ... Har då afgrunden sammansvurit sig emot mig till hämd för det
