Sida 190
Magnus Martin af Pontin
för breda för ämnet ibland, men högeligen läsbara, i synnerhet för ungdomen. Enhvar har sin smak, och nog intogos vi för vår ringa del vida mer af hans tillfällighetspoesi än af hans större skaldeverk. Då kunde han mången gång slå spiken rätt bra på hufvudet, och icke sällan öfverraskades man af en humor så ledig, att man näppeligen kunde derom tilltro en sångmö som så i allt annat lade an på det högtidliga.
Han var sina lärjungars förtrognaste vän. Helt naturligt. Det var ju från ömse håll samma ungdomens illusioner, spegel mot spegel, öga mot öga. Så blef han inom det läroverk der han var anstäld det poetiska element, som ger lif och behag åt undervisningen, den krydda som gör de torra, men nödvändiga glosorna mottagliga och ljufva.
Med moderlig hand söker nog literaturhistorien vårda sina många barn. Men många räddas dock ej ur tidens hårda händer. Dock synes det oss som om åtskilligt, äfven af vår olycklige vän, borde kunna reda sig sjelft och bestå, medan så mycket annat försvinner, och till detta slag skulle vi vilja hänföra några af de sånger han förde med sig hem från sitt sista vistande i utlandet. Flera än en gång ha vi under djupaste rörelse dröjt vid »Två barmhertighetssystrar» i Hötel Dieu, det stora hospitalet i Paris. Den innerliga ömhet, den allt uppoffrande försakelse, det englalika sinneslugn midt bland plågor och död som han hos den ena af de två så mästerligt skildrat, ackl hvarför fick ej en fläkt deraf hugsvalande beröra hans sjuka, grubblande själ?
1 december 1866.
*
Källa: Project Runeberg ·