Sida 21
Per Westerstrand.
Personer af hög ålder äro merendels knarriga och ofördragsamma mot allt som omger dem, och ingen bör undra derpå. De sakna och sörja det tidehvarf, som sett dem handla, och kunna icke gerna tillhöra och älska det, som ser dem dö. Få måtte undantagen vara. Vi för vår del känna blott etl, och det var han som nyss gick ibland oss, som nyss i vår krets skämtade, log och sjöng, och, bäst han sjöng, försvann. Han kunde, om han ville räkna tillbaka, räkna nära 73 år; men ingen annan räknade eller såg dem, icke ens han sjelf. Det var en dag ulan afton, en ålder utan ålderdom, ett midsommarsdygn der qväll och morgon flöto samman.
Verlden böjer sig för mycket, men älskar icke allt som den böjer sig för. Guld och rang finna många krökta ryggar; men det vill något mer till för att böja allas hjertan, för att vinna allas kärlek, allas vördnad: det vill snille, det vill dygd till. Men icke ens dessa äro tillfylles, ty snillet har sina afundsmän, liksom dygden sina vedersakare, och begges popularitet flätar sig kanske först in i kransen på en graf. Det måste således fordras något annat, och hvad? De
