Sida 24
Rachel.
Det var i Berlin sommaren 1850 författaren till dessa rader för första gången såg Rachel. Vintrarna tillhörde hon Paris, men sommartiden Tyskland, Ryssland, ja hela verlden, som hade blommor och guld att strö för hennes fot, helst det senare.
Man gaf då les Horaces af Comeille, och Rachel uppträdde deruti som Camilla, en af hennes förnämsta roller. Med några ord vilja vi skildra de sista scenerna af ifrågavarande tragedi.
Camilla är syster till de tre Horatierna, som skola strida mot de tre Curiatierna, af hvilka en är hennes älskare. Camilla, ensam på scenen, får underrättelse om stridens början och omvexlande lycka. Det gäller för henne å ena sidan tre bröder och å den andra en älskare. Snart får hon veta, att tvänne af Horatierna stupat, men att alla Curiatierna lefva, ehuru svårt sårade. Ett moln täcker hennes ansigte, men molnet är guldbrämadt, ty solen skiner der bakom. Hon sörjer sina bröder, det ser man nog, men älskaren lefver, det ser man också; hon klagar öfver ödet, hvilket beröfvat henne dem som legat under samma hjerta som hon, men hon förbannar det icke; hennes öga gråter, men hjertat, fyldt af älskarens bild, ler ännu; den tredje brodern skall måhända följa sina bröder, dö, liksom de, hjeltedöden för ära och fädernesland; men som äkta romarinna skall hon känna sig stolt och ärad däraf — det är, att vi så må ut-
