Sida 45
Magnus Martin af Pontin
fonden af dygder, laster och dårskaper. Af den kraftfulla gestalten, den djupa rösten och den emfatiska deklamationen fick det hela en stor prägel, hvilken visserligen icke alltid kan erhålla fullt värdiga och lämpliga föremål och lätt kan i de produkter af dagsländans natur, som uppfylla teaterrepertoarerna, till och med blifva af grotesk effekt; men der något fanns att göra af, der blef ock något gjordt, och hennes utmärkta och karakteristiska spel äfven i den fina komedien, ja i den glada, isynnerhet der glädjen flödade från hjertat, visade bäst huru böjlig och mångsidig hennes konst-närsnatur var.»
Detta af oss nu citerade omdöme om fru Torsslow kan äfven till en del gälla om Frankrikes Rachel, till hvilken hon i de flesta och väsentligaste fall mycket närmade sig. Nästan samma djuphet i rösten och uppfattningen, samma styrka och värma. De djupaste källorna äro också de varmaste. För hvardagsmenniskan, som icke skådat till eller ens drömt om själens djup, föreföll den ena, liksom den andra, understundom något obegriplig eller öfverdrifven. Men de som erfarit, att menniskornas hjertan, liksom jordens berg, hafva sina vulkaner, åskådade med en blandad känsla af beundran och förfäran begge dessa skådespelerskor, när de gåfvo röst eller form åt de stora passionernas lika starka som naturliga utbrott. Men det var nästan omöjligt för Rachel att lemna sin höga koturn, när hon någon gång måste stiga ned till det borgerliga dramat, och vi undra ej på det. Van att ständigt segla med örnens vingar, har man svårt för att fladdra med fjärilens, och de qvinnan medfödda behagen dö så lätt under passionernas eld, liksom blomsterfälten förtäras af den brinnande lavan. Rachel var alltid stark och förfärlig, sällan behaglig och ljuf. Hjertat slog hon med blixt på blixt — sällan rörde hon det med en blomma.
Fru Torsslows talang var då mycket böjligare och blef följaktligen också mer användbar. Man såg henne med nöje i komedien, till och med i farsen; men icke heller hon kunde helt och hållet hindra att, medan komedien log i hennes öga och på hennes mun, tragedien ännu höll sig qvar på pannan och i rösten. Alltid blef ändå penseln något för bred för skådebanans miniatyrbilder.
Det var blott när hon spelade sin egen rol, såsom maka och mor, som de qvinliga behagen fullkomligt lös-
Källa: Project Runeberg ·