Minnesbilder [1]

Dlef. Stigande sålunda från grad till grad, hvarunder han varit en verksam ledamot af begge våra vetenskapsakademier, den krigiska såväl som den fredliga, samt dertill ledamot af åtskilliga viktiga komiteer likaledes både för krig och fred, blef han 1860 general för infanteriet och slutade sina dagar som den ende generalen i svenska armén.

En general i fredi Nåväl, det var icke Lefréns fel att han stannade vid det, och, för öfrigt, icke är krigaräran den som vi skulle sätta främst på vår rangrulla, i fall vi hade någon. Men om, när det gäller, man skall kunna mottaga fienden med varma serveter, nog är det af vigt att ha duktygen i ordning. Också är det som militärisk organisatör Lefrén mest utmärkt sig, och ingen skall förneka honom ett rum bland vårt lands utmärktaste teoretiskt bildade militärer. Vi kunna icke bedöma hans tre tomer föreläsningar i krigsvetenskapen, men män af facket räkna dem bland hörn-stenarne för den militäriska bildningen inom vårt land, och det känna vi med visshet, att Lefrén varit en af de kraftigaste kämparne för ett förbättradt allmänt undervisningssätt och efter många heta strider främjat modersmålets och de lefvande språkens seger öfver de döda — en seger af större välsignelse för slägtet, än mången som tillkämpats i téten för bataljonerna i fält.

Såsom ledamot af Riddarhuset stod Lefrén merendels på Hartmansdorffs sida, för mycket passionerad för att vara hvad man kallar lycklig talare. Vid sådana tillfällen var han mer upprörd och känslig än grundlig och vis, mer kadett än guvernör. Det var, må man tro, eld under denna hjessa af snö — eld som kunnat räcka till för minst ett dussin af nutidens själsbleka ungdomar, och der eld finns, der är det aldrig kallt i hjertat. Det var en lust att se den ståtlige gubben, glödande ännu i sitt åttonde decennium, mäktig af hänförelse på lifvets nedersta trappsteg, exalterad ända in i döden. Det är att ha lefvat med fullt lif från början till slut. Att en sådan personlighet varit älskad af alla med hvilka han stått i beröring, det faller af sin sjelft, utan att man behöfver skåda den sorgdrägt som af de kårer han tillhört eller verkat för burits som ett uttryck af deras saknad, ett bevis af deras hyllning åt hans minne.

1 februari 18G2.