Minnesbilder [1]

och vördnad. Verlden börjar bli en smula rättvisare. Man har nu sent omsider lagrar äfven för andra än dem som förhärja jorden; det börjar äfven ligga någon ära uti att förbättra den, t. ex. låta buskar och träd skjuta fram der förr stenröset gapade med sina hvita hårda tänder, eller låta sädesaxet susa för vind der fordom endast grodan qväkte. Så har då äfven plogen sin hjelte.

Det var icke så när Nonnens fader år 1821 förde sin son Edvard till Stockholm.

»Hvad skall ynglingen bli?» frågade en förnäm resande.

»Jordbrukare, och han skall nu till Stockholm för att bli veterinär,» svarade fadern.

»Jordbrukare I Veterinär 1» upprepade den förnäme med rynkad näsa.

»Jag har äfven funderat på att låta honom gå in i verken,» rättade sig fadern, befarande kanske att hans kära Edvard ej skulle få visa sig bland bättre folk.

Edvard Nonnen upprepade ofta detta korta samtal som ett bevis på den tidens opinion om jordbruk med hvad der-till hör. Obegripligt att ett yrke, hvilket annars betraktas som folkens första steg på hyfsningens bana, någonsin kunnat vara, snart sagdt, i vanrykte, under det jagt och fiske, det råare samhällstillståndets näringsfångst, fortfarande fått gälla som ädla yrken, hvaråt äfven s. k. bättre folk, åtminstone för tidsfördrif, kunde egna sig. Att skjuta ned en fågel eller draga upp en fisk skulle således vara ädlare än att odla jorden, det oeftergifligaste vilkoret för menniskans tillvaro och välbefinnande — denna tacksamma jord, som mottager ett frö knappast skönjbart för ögat och i gengåfva bjuder ett träd doftande af blommor, glödande af frukt!

Nonnens fader aktade sig emellertid för att sätta sin son i verken och derigenom öka antalet af de ynglingar och unga män, hvilkas intelligens, i stället för att göras fruktbar på en produktiv bana, gått förlorad på en improduktiv. Den unge Nonnen fick fortsätta sina förberedande studier i kemi, botanik och veterinärkunskap, fick genom resor i främmande länder vidare utbilda sig och återvände 1827 till Sverige, der han köpte Degeberg, som blef mönstret för Sveriges rationella jordbruk.

Degeberg var en af de många gårdarne i Vestergötland som den tiden knappast kunde finna köpare — detta Vestergötland som en framstående ledamot i Riddarhuset vid 1823 års riksdag föreslog att kronan borde skänka bort, emedan