Sida 237
»Vacker engel!» tillade en annan betjent; »men jag anade nog, att det så skalle sluta... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter blomman.»
»Men blomman var icke efter fjäriln,» svarade Collette. »Oh, det hänger aldrig rätt tillsammans!»
»Nej, det vore väl synd att säga,» yttrade betjenten; »men jag har åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag hört och tegat.»
»Hvad är det som ni sett och ej blandat för, som ni hört och ej förtegat?»
»Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag varnade hertigen, men han var döf för min varning.»
»Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett något,» förklarade Collette med fast ton.
»Ack, fruntimmer de se och höra på ett eget sätt... När frågan är om kärleksalfärer, så ha de särskilda ögon och öron. .. Jag håller vad, mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhänd tillbaka, fört hem mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.»
»Nedrige!» ropade kammarjungfrun, darrande af harm.
»Monsieur!» blandade sig Felix ändtligen i samtalet, i det han vände sig mot hertigens betjent; »det kunde falla mig in att för evigt tillsluta det öga som icke kan blunda, och den mun som icke kan tiga.»
Betjenterna svarade med en skrattsalva.
Lyonesaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt infall i verket.
»Félixl» bad Collette, användande alla sina krafter för att tillbakahålla sin älskare; »Félix, ingen öfverilning 1... Det gifves förolämpningar som äro under en menniskas värdighet att hämnas... O, min arma hertiginna!»
I detsamma hördes en klocka ringa i porten.
»Ah, hertigen!» ropade betjenterna, hvarefter de skyndsamt drogo sig in i porten och försvunno.
»Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?» frågade portvakten.
Collette svarade ej.
Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom för sina egna tankar.
Källa: Project Runeberg ·
