Sida 240
»Och denne var?»
»En af dessa olyckliga, som endast af polisens hand kunna ryckas från brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på samma rysliga bana.»
»Vidare! Vidare!»
»Jag hörde denne tala med en person, som han kallade monseigneur.»
»Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?»
»Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några order åt kusken.»
»Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken... tala, tala, i himlens namn!»
Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren redan känner.
»Ah, ni nämde, att det var en baron som skulle möta vagnen,» yttrade Armand.
»Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn,» svarade Den blå mannen.
»Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris,» mumlade Armand, klösande rappningen från muren; »men stället der han skulle möta vagnen ?... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att veta stället... O himmel, om ni skulle glömt det!... Då vore allt fåfängt, allt för-loradtl... Stället, stället 1»
»Jag hörde det, men låt mig tänka efter.»
»Gata eller öppen plats?»
»Gata...ja, det var en gata.»
»Namnet, namnet!... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn,» försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.
»Rue S:t-Etienne!» ropade slutligen med synbar glädje Den blå mannen.
»Rue S:t-Etienne!» ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen för pannan.
»Rue S:t-Etienne!» upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot Den blå mannens fönster.
Men Den blå mannen, som säkert misstänkte, att det var fråga om en ny omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.
»Rue S:t-Etienne!» mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och öfverläggande med sig sjelf.
Källa: Project Runeberg ·
